Nu är hon äntligen här
Husby: Vad säger det oss?
Jag är inaktiv pa min blogg. Jag vet. Jag tycker att det är roligt men jag har liksom inget att skriva om. Som vanligt sa är det ngt politiskt som gör att jag vill skriva en mening eller tva. Husby. Jag har varit väldigt kluven och känner mig fortfarande väldigt kluven.
Men jag tycker att debatten är väldigt endimensional och förenklad. Framförallt har statusar pa facebook vittnat om ett enkelsparigt tänkande. Tycker jag iaf. Hitta en syndabock. Idioter som kastar stenar. Isolera dem. Lat de fa förstöra för sig själva. Typ. Men det är inte sa enkelt. Vi borde ställa oss fragan: Varför? Varför händer det och varför händer det i förorter med hög arbetslöshet och en stor andel invandrare. Vi maste lyssna. Vi maste bli bättre.
Jag försvarar inte upploppen eller agerandet mot polisen och brandkaren. Jag känner den största respekt för deras jobb och en ledsamhet när jag tänker pa deras arbetsmiljö. Tva yrkesgrupper som förtjänar en applad, varje dag. Och jag tror att det är det som gjorde det svart för mig att tycka och ha en asikt. Jag ville liksom inte sta pa stenkastarnas sida för jag ville inte ga emot polisen. Men jag har insett att det inte handlar om det. Polisen blev syndabocken för en politik som är helt at helvete. Men för att aterga till min första mening, jag försvarar inte upploppen, men jag kan första.
Om man försöker sätta sig in i en människa i husby (den vinkeln kan jag tycka att manga människor saknar, man ser bara syndabocken). Vi tar en han. Han kom hit när han var sju ar. Kom fran ett krigsdrabbat land. Han, hans föräldrar och hans syskon lider förmodligen av posttraumatisk stressyndrom. De kommer hit. Tacksamma. Det tror jag absolut. Han gar i skolan. Hans föräldrar jobbar antingen alldeles för mkt eller inte alls. Spelar inte sa stor roll. Lär sig svenska bättre. Blir äldre. Märker att det inte alltid är sa lätt. Svart att fa jobb. Hänger med likasinnade i parken. Uttrakad. Förvirrad. Arg. Med betoning pa arg. Ibland kommer polisen förbi. Han blir genomsökt. Kanske respektlöst behandlad (vi ska vara stolta över vara poliser, men även i poliskaren finns det människor som borde veta bättre). Han känner sig sviken. Och han är inte ensam. Och som alla veta sa blir känslor av aggression, ensamhet och frustration starkare i grupp. Och sa blir det som det blir. Ett agerande man inte kan försvara men som jag tycker att man faktiskt kan första.
Det finns sa manga faktorer som spelar in. Här sitter vi, med vara universitetsutbildningar, relativt välbetalda jobb, vitrödrutig duk pa köksbordet, en kanelbulle i handen och en pelagon i köksfönstret. Och sa utgar vi ifran oss själva. Skulle vi nagonsin agera sa? Förstar vi att det är kontraproduktivt och bara leder till mer problem? Nej. Vilka idioter. Att de inte fattar bättre.
Men vi maste lyssna. Vi maste försöka första. Vi maste sluta vara endimensionella. Min inspirationskälla facebook gjorde mig ibland riktigt ledsen. Arrogansen och undertonen av rasismen. Dumheten. Vi dömmer utan att försöka första.
Det börjar med att man pratar. När ingen lyssnar, da försöker man att skrika. När inte det hjälper, da gör man det man kan för att bli hörd. Det är inte nagonting som är isolerat för människor i förorterna. Sa fungerar människan.
Jag försvarar inte upploppen. Men jag förstar dem. Jag har den största respekt för polis- och brandkaren. Precis som jag har den största respekten för de som kommer fran främmande länder och kämpar. I ett segregerat Sverge, i ett segregerat STHLM. De är inte tva motpoler pa ett kontinuum. Det är inte sa att de ena har rätt, och det andra har fel. Det är mycket större än sa. Sa det är fan dags för oss att komma ner fran vara höga hästar och börja första och respektera varandra. Det tycker jag iaf.
Det var det för mig. Sa tycker jag. Nu har jag bestämt mig.
Ajuste. Kom ihag att det är val nästa ar. Kom ihag husby. Kom ihag att rösta rätt (rösta rött:-))
Puss
