B-Day Giiirl
Idag fyller världens finaste Soffa 29 ar. Jag är som vanligt langt bort men du är nära i mitt hjärta ska du veta! Sofia är en sandär kompis som jag inte pratar med varje dag men när vi ses sa känns allt som vanligt. Under aren har vi gatt igenom mkt tillsammans, bade individuellt men även tillsammans. Det har varit allt ifran att diskutera huruvida vi ska beställa en vesuvia med hälften med champignoner eller en capriccosa (jag orkar inte kolla stavningen) med hälften utan champignoner (beställde vi en pizza i slutändan Sofia?) till betydligt mer allvarliga saker. Hur som helst, Sofia är en utav mina bästa kompisar och en riktig stjärna pa min himmel. Du är sa bra pa alla sätt och jag är sa glad att just du är min kompis. För du är en sa bra kompis.
Have a wonderful b-day och sa ses vi snart. Puuuussss
Tillstand
Ville bara titta in och meddela att jag mar bättre idag. Eller iaf just nu. Jag tränade igar och umgicks med Helen, den finaste och klokaste vännen man kann ha. Det är skönt att kunna prata om sadan djupa saker, samtidigt som Helen har tendensen att göra det tragiska till nagonting roligt vilket jag uppskattar. Kom hem och körde lite positiv affirmering. Om det hjälper kann bara tiden utvisa. Men nagot maste jag försöka med. Det var det om det.
Vi hörs.
Du maste flytta pa dej
Jag öppnar mitt hjärta. Behöver ett forum att fa skriva av mig pa och bloggen är ju till för att skriva av sig pa. Det är en svar balans mellan att vara personlig och att vara FÖR personlig. Men det har varit ett par tuffa dagar och jag behöver fa skriva. Precis som jag känner.
Jag känner ju att de facto att jag skriver här, vittnar om en människa som har nagon slags självkänsla. Jag har haft dalig självkänsla i manga ar. Det är en känsla inom dig som är svar att beskriva. Att aldrig duga, att aldrig vara omtyckt, att inte räcka till. Att känna sig som en bluff. Det gar i vagor men min daliga självkänsla finns där. Alltid.
Med mitt nya jobb märker jag hur dalig självkänsla jag faktiskt har. Jag är osäker hela tiden, vilket gör att jag vissa ganger inte gör ett sa bra jobb som jag kanske skulle kunna. Det gör att jag fragar väldigt mycket och idag blev min arbetskollega irriterad för alla fragor. Samtidigt vagar jag inte säga ifran när nagonting inte passar och har svart att ta egna initiativ. Ett enkelt exempel är att jag skulle boka in en ny dag som jag och min arbetskollega kunde aka till Zürich pa. Jag kände mig helt handfallen. Det är liksom inte rocket science men jag kände mig ända sa fruktansvärt osäker (vi pratar alltsa om att skriva in en sak i agendan, som hon senare accepterar. No biggie).
Det är tungt just nu. Igar kom jag hem och ville bara dra nagot gammalt över mig. Men jag bestämde mig att ta fram min Mia Törnblom anteckningsbok. Som är luddig, orange, med ett ord av visdom varje dag och plats för att skriva mina egna anteckningar. Jag bestämde mig för att försöka mig pa lite positiv affirmation. Det skadar ju aldrig tänkte jag. Det blev bara negativa saker skrivna tyvärr. Det var som att pennan fick eget liv. Men jag kände att det var nödvändigt att skriva. Liksom skriv hur tillstandet är nu. För att sedan kanske bli bättre.
Det är en överväldigande och obekväm känsla. Att sakna självkänsla. Idag har jag haft graten i halsen hela morgonen och vissa kvällar har sadan stark angest att jag klättrar pa väggarna. Det känns som att jag letar i mörker. Efter nagon slags fast punkt och känsla som jag kan ta vara pa. Att bara fa känna att ”sahär känner jag och det har jag rätt till!” och att sedan fa känna ”det här är jag. Och det är okej”. Men jag vet inte vem jag är. Jag önskar att jag visste det men det gör jag inte.
Jag önskar sa gärna att jag kunde förmedla känslan inom mig. Och mest av allt önskar jag att allt bara blir bra. Jag vill sa gärna fundera ut vad som är fel. Rätta till. Veta vem jag är. Och kunna tänka pa annat.
Detta är ett bra exempel. Här sitter jag och skriver en blogg. För att jag har en sadan klump i halsen och en insida som gör uppror. Medans jag borde jobba. Fokusera pa det som är viktigt. Men här star jag och är ivägen för mig själv. Hela tiden.
Jag var bara tvungen att skriva av mig. Ryggsäcken känns tung just nu.
Drömma sig bort
Dyr och för tillfälle slut i lagret. Men, jag drömmer iaf. Underbart fin jacka.
Upp och ner
Vissa dagar är så. Upp och ner alltså. Idag är en sån dag. Skulle vilja gråta. Men går på spinning istället.
Present till mig. Fran mig.
Första lönen är pa ingang. Jiihuu. Förutom Patricks julklapp som ska beställas bums sa har jag även klickat hem dessa online. Det allra bästa med Schweiz (det kanske gar i Sverige med) är att man kan söka pa "rabatt" och sen pa bolaget och sa dyker det upp massa rabatter. Sa jag fick 150 SEK rabatt. Rakt av ba! Och skorna blev billigare än i Sverige. Eller stövlarna kanske är mer rätt ord.
E-M..om jag inte missminner mig har din snela pojkvän köpt ett par likadana. Da kan vi köra partnerlooken i vinter. Skillnaden är väl framförallt att jag saknar barnvagn:-)
En lättnades suck
Ibland kan det ta tid för resultat att komma. Jag körde en blockkurs som man kallar det här i Schweiz. I slutet av Augusti. Sen drog jag till Sverige och tänkte plugga där. Blev inget plugg. Pluggade lite sporadiskt när jag orkade. Inte mycket alls och jag tyckte inte det var sa kul. EEG. Provet kom och det gick at fanders. Men tydligen sa är det en stor skillnad pa om provet är pa engelska (i det här fallet var det det) eller pa tyska, för jag klarade det! Woooop!
Far jag ga med? Jag lovar att vara snäll....
...vi är väl tillbaks här innan det blir kväll? Precis som lilla Sofies soldat sa kommer inte Patrick tillbaka ikväll. Men han kommer tillbaka pa fredag. Tillskillnad fran lilla Sofies soldat som aldrig mer kom hem. Det är alltsa militärtider igen och jag är lämnad till mitt öde. Jag tycker att det är rätt skönt men det blir snabbt väldigt tomt.
Helgen har präglats av sjukdom. Men jag är mycket bättre än i fredags och om jag fortsätter att bli bättre sa gar jag och jobbar imorgon. Har inte känts jättekul att vara sjuk efter tva veckor pa jobbet. Som ni kanske förstar? Igar kväll tryckte jag i mig lite värktabletter och sa promenerade vi ner till vart centrum för att äta pizza. Till var förvaning var det stängt. Men himlen var vacker.
Det blev snabb beslutstagning och vi satte oss pa taget till Bern för att äta pizza istället. Efter pizzan passade vi pa att se den arliga ljusshowen vid vart riksdagshus. Tycker att den är helt underbar och en rolig ide. Dock var showen bättre förra aret. Temat var Mani Matter förra aret, en schweizisk songer/songwriter fran förr i tiden. Jag har vuxit upp med hans musik och gillar honom. Och dessutom hade jag pappa som sällskap. Sällskapet var lika bra iar men temat tid var inte lika intressant. Men fortfarande bra och väldigt imponerande. Hem och helt slut. Jag märker att jag fortfarande inte är frisk.
Och idag sa var det dags för Patrick att bege sig in i militären igen. Min lilla, stora soldat.
Hej da Patrick. Vi ses pa fredag kömpis!
En liten sidobemärkelse. Laten "lilla Sofie" är en utav de vackraste barnvisorna (om än väldigt tragisk) som finns. Den delar plats med "Kungens man" som nog är ännu värre. För er som inte vet vilken sang
Vi far inte glömma missnöjet. Inte alla SDare är rasister.
Sjuk och mycket tid. Till min faschination har "Debatt" börjat igen. Hur kunde jag missa det? Jag körde ett "Debattmaraton" igar och som vanligt inspirerade det mig till politiskt tänkande och reflektion. I ett utav programmen diskuterade man fragan eller trenden snarare, att ta bort vänner fran FB som hade röstat pa Sverigedemokraterna. Stämningen var hätsk och de stackars SD-väljare som satt i studion fick utsa ett par pahopp. Det störde mig.
Jag vill börja med att förklara ett vanligt psykologiskt fenomen. Fenomenet att uppfatta sin egen grupp som heterogen, medan andra grupper uppfattas som homogen. En sakallad "out-group homogenity effect". Vi alla gör det. Mer eller mindre. Psykologer förmodligen mindre, da vi har blivit utbildade i just kognitiva tankefel som just denna effekt. Mina svenska vänner här i schweiz kan skriva under pa att jag kan vara en riktig "pain in the ass" när det gäller just detta bias. Ofta säger jag till eller ifragasätter meningar som börjar med "Schweizare är..." just för att de är inkorrekta. Alltid. "Schweizare är" eller "Svenskar är" syftar pa alla och är därför, i sig, inkorrekt. Alltid. Det finns ingen mening som passar pa alla. Bygger man pa statistik och börjar meningen med typ "De flesta (eller t.o.m antal procent) kvinnor i Schweiz är hemmafruar" är det alltsa inte längre ett outgroup bias, utan ett uttalande som är byggt pa statistik och inte förvrängd perception som är byggd pa personliga erfarenheter. Jag vet att jag kan vara petig och jag vet att jag inte kan förvänta mig att alla ska ha samma akademiska tänk och sprak. Men pa ett annat sätt är det mycket viktigt att vi nyanserar vart sprak. Nyanserar vi vart sprak, nyanserar vi även var egen bild av folket i fraga.
För att ga vidare till fragan i sig, vilket är SD i Sverige, sa gäller samma sak där. Man ropar rasister! nazister! neo-fascister! En homogen grupp. Och jag är den första att medge att antalet rasister, nazister och neo-fascister förmodligen är högre i SD än i nagot annat parti. Framförallt för att deras politik är mest lik dessa gruppers grundideologier. Men fortfarande langt därifran. Svenskarnas parti är en annan fraga och som jag väljer att utelämna just nu.
Detta tar mig till nästa definition. Rasist. En rasist eller rasism (mina definitioner bygger alltid pa oxford dictionary) betyder "tron att alla medlemmar av varje ras besitter karaktäristiska egenskaper eller kvaliteter speciellt för den rasen, speciellt sa att dessa egenskaper skiljer pa raserna som lägre eller högre". Jag tycker att det är viktigt att komma ihag definitionen rasism i denna diskussion. För att komma vidare till nästa punkt.
Jag tror inte (och jag har blivit kallad naiv förut, sa jag kanske bara är naiv) att de flesta SDare är rasister. Jag tror inte att definitionen ovan passar in pa majoriteten av SDs röstare. SD har en och samma lösning pa de flesta problem, att stoppa invandringen, att stänga gränserna. De gör dem inte rasistiska. Det är inte rasism. I mina ögon är det smasinnighet, enkelthet, endimensionellet och kanske t.o.m dumhet. Men inte rasistiskt. Och det är bara vad jag tycker.
Och detta ger svaret till den allra viktigaste fragan, varför? Varför fick SD sa manga röster i valet. SD erbjuder alltsa en "lösning" pa den "kris" som Sverige befinner sig i. Det är den enklaste av enklaste lösningar, men det är en lösning. Hade Sverige matt bra, hade vi haft lag arbetslöshet och en stark ekonomi, men den invandring vi har idag, hade SD inte fatt lika mycket röster. Det är min spekulation och asikt. Detta gör inte alla dessa som röstade pa SD till rasister. Det gör dem till missnöjda individer i vart samhälle.
Därför anser jag att var viktigaste uppgift, eller snarare vara politikers viktigaste uppgift just nu, är att erbjuda en lösning. Den kommer inte komma imorgon eller ens om ett ar, för en lösning pa vara problem är komplex om man som jag, inte vill stänga gränserna och som ser invandring som nagonting positivt. Men vi maste kunna presentera en lösning. Vi maste lyssna pa de missnöjda, även och kanske framförallt, de som har röstat pa SD. Genom att ha en öppen dialog kan vi vinna den vetskap vi behöver för att bryta denna vind mot den högra horisonten.
Boven i dramat är alltsa inte de som har röstat pa SD. Eller atminstonde inte gällande majoriteten som har röstat pa SD. Utan de andra partierna. Som har misslyckats. Det spelar ingen roll om det är rosa, blatt, grönt eller rött. Vi har misslyckats. Missnöjet är stort och sa även SD. Och lösningen i mina ögon är en dialog, stora öron och ett stort hjärta. Jag anser att bara sa kan vi minska den framgang som SD har haft. Genom att lyssna.
Detta inlägg är genomsyrat av acceptans, empati och lyhördhet. Men framförallt sa handlar det om demokrati. I ett demokratiskt land har du rätt att rösta pa vilket parti du vill, utan att bli utfrusen, mobbad eller ännu värre, ignorerad. Ditt missnöje är lika viktigt som mitt missnöje. Det är lätt att anse att var egen sanning är den absoluta. Det är lätt att bestämma när demokrati ska gälla och när den inte ska gälla. Men är man demokrat sa ska demokratin gälla för alla. Jag är demokrat. Det gör att jag anser att alla har rätt att ha en asikt. Asikter som jag aldrig skulle halla med om, men väljer jag att anse att min sanning är den absoluta och de som inte haller med, inte har rätt att tala, da är jag inte längre en demokrat. Da är jag inte bättre än de andra. Förstar ni vad jag menar? Bara för att han är en idiot, ska inte jag ocksa vara det.
Det är svart att fokusera pa malet. Dit vi vill komma. I dessa svara tider vill man gärna hitta en syndabock, nagon att skylla pa, nagon att vara arg pa. Hur hamnade Sverige här? Men vi maste försöka halla malet i sikte, komma ihag vart vi vill hamna och försöka fundera pa hur vi kan na malet pa bästa sätt. I min mening handlar det om en öppen diskussion, försöka första missnöjet och reflektera. Inte dömma, stänga ute och svartmala.
Det finns tva viktiga punkter som jag gärna vill lata avrunda detta inlägg. Den första är att jag vill att ni märker att jag i detta inlägg har pratat om de som röstade pa SD. Jag har inte skrivit om SD som parti. Aterigen och trots partiprogram sa anser jag däremot att SD som parti har rasistiska tendenser. Den absolut värsta formen av rasism. Smygrasism. Tittar man pa deras historia (se även Bert Karlsson) och vad som försiggar inom partiets fyra väggar, sa genomsyras partiet av just det som definierar rasism. Vi har sett och hört hemliga inspelningar, vi har läst om politikernas bakgrund och vi har läst kommentarer i rasistiska/nazistiska/neo-fashistiska forum. Gjorda av de aktiva politikerna i SD. Och jag anser att beter du dig som en idiot, kan du ocksa bli behandlad som en.
Den sista punkten handlar om mig. För dig som kanske inte känner mig känner jag ett stort behov att förklara vem jag är. Jag är vänstervriden, blir ofta kallad idealist eller utopist (om det nu är ett ord). Jag känner fruktansvärt mycket empati för alla människor. Och jag menar verkligen, alla människor. Jag har lite tokiga ideer om att landsgränser inte behövs. Men med insikten om att i dagens värld sa är vi langt ifran en sadan värld. Jag är halvsvensk och halvschweizisk. Jag identifierar mig starkt med bada länderna men skulle inte tveka en sekund att ge bort mitt medborgarskap (vilket spelar ingen roll) till nagon som behöver det bättre. Jag inser även att det är lättare för mig att vara sa förstaende mot de som har röstat pa SD. Bade pga. min utbildning till psykolog men även pga. de facto att jag faktiskt inte har blivit pahoppad själv. Problematiken gäller ju självklart mig och det ligger mig nära i hjärtat, men det paverkar inte mig direkt. Jag kan därför aldrig första hur det känns att vara den som direkt bli paverkad av SDs uttalande och politik.
För att summera. Vill vi vinna kampen maste vi öppna vara hjärtan. Be above all the hate och ha en öppen dialog. Och självklart, som alltid och föralltid, kämpa för allas lika värde.
Det var det. Om det.
Lite aktivitet pa lilla bloggen
Det är lite aktivitet här men desto mer aktivitet i riktiga livet. Livet har verkligen gatt i 180- Det har varit sa kul att börja jobba, men samtidigt väldigt mkt. Skola pa kvällarna och sedan jobb, jobb, jobb. Träningen har inte riktig hunnits med. Oftast har jag hunnat träna men tröttheten har varit överväldigande. Jag har kommit hem. Jag har världens bästa kille, som har handlat, lagat mat och städat. Jag har bara jobbat, plockat lite, ätit och gatt och lagt mig runt nio pa kvällen.
Nu, idag, förstar jag att min trötthet inte var, eller inte mest var, pga. mitt jobb. Utan för att jag var pa väg att bli sjuk. Och igar kom det. Pang sa det. Jag at alvedon iförrgar för att jag kände mig lite hängig och för att min hals, eller ena sidan av halsen, svällde upp som en pafagel. Det gick bra. Men igar tog inte medicinen pa kvällen efter jag hade varit pa universitet. Jag kom hem, blev helt kallsvettig, halsen gjorde sa ont. Jag gick och la mig i tjocka byxor och tjock huvtröja. Frös som en gris. Sjukanmälde mig idag, vilket känns sa himla trakigt eftersom att jag skulle ha fatt träffa de andra konsulterna i vara andra branscher här i Schweiz. Sov till klockan tolv da Patrick kom för att följa mej till doktorn. Kände mig galet svag och vagade inte aka själv till läkaren kommunalt.
I den underbara sjukvarden här gar det till ungefär som följande. Du kommer (jag kom pa drop in som just den här kliniken erbjuder 24 timmar om dygnet), väntade i fem minuter. Fick sedan träffa en sjuksköterka som tog blod och tog prov pa min hals. Kollade syreupptagningsförmagan (puh), feber och blodtryck. Jag gick ut och väntade i, hm, tre minuter. Läkaren kommer. Han undersöker mig. Klämmer och har sej. Sedan sätter vi oss ner och da har han redan resultaten fran blodprovet och provet fran min hals. Det kallar jag service! Han säger att blodet visar att det är nagonting pa gang men han kan inte riktigt säga vad. Det konstiga var att jag inte hade ngn feber, 36 grader som är vanligt. Han skrev ut ngn slags medicin och ngn spray som jag kan spraya i min mun.
Alltsa. Jag har aldrig varit sa dalig som jag var i natt och under dagen. Jag är sa tacksam för sjukvarden de har här. Att jag inte behövde vänta utan att jag fick svar direkt. Jag ska komma tillbaka om det inte blir bättre men nu efter att jag har tagit den första tabletten och tagit en tablett till känns det lite bättre. Men det är fortfarande skittrakigt att jag missade kursen idag. Hur som. Nu ska jag fortsätta att bli bättre.
Hej.
Patten är pa äventyr ikväll sa det blir delikatessmiddag för mig. Blomkal, - och saffranssoppa. Mums.
Work bitch
...som Brittan skulle säga. Idag börjar jag nio i Bern och inte i bajszürich. Lyx. Trött på att pendla. Redan! Hur som, har precis tränat och kan konstatera att mina magmuskler inte är vad de en gång varit. Nu jävlar ska det tränas magmuskler!
Hej.
Jo
Pa Mercuri jobbar vi tolvtimmarsdagar. Bloggen far vila tills jag har kommit i fas. Spännande men mitt huvud känns som en vattenballong. En ny praktikant pa mitt jobb. Hon är svensk. Pluggar psykologi i Zürich. Det är kul.
Nu ska jag sova.
Hej.
Girls night in
Helgen är här. Vi startade helgen med en typiskt svensk tjejkväll. Vi rullade fram pizzadagen, vispade ihop dippen, tog fram finchipsskalarna, hällde ut chokladen pa bordet och laddade upp med filmer.
Självklart var Ove med. Ingen tjejkväll utan Ove. Vi började kvällen med ett varsitt glas vin (som i slutet av kvällen var tom. Flaskan alltsa).
Tjejen som jag/vi ser alldles för sällan tittade förbi. Lena. Som synes har Lena en väldigt spännande tid framför sig. Det är alltsa ingen ölmage ni ser pa sportläraren utan en liten bebis som ligger och bakar. Det är ett par spännande manader som väntar för Lena. En liten kille ska det bli.
Det slutade med att vi hoppade filmen. När man träffas sa sällan finns det mkt att ta igen. Helen har ju antagit livet som student och Lena är ju som tidigare nämnt, gravid och har även lite andra spännande framtidsplaner. Sa det fanns mkt att prata om.
Bra tjejer och igar kändes Sverige lite närmare. Framförallt genom den fullproppade magen som gick och lade sig. Runt halv ett ramlade även en salongsberusad Patrick hem fran en kväll i Lausanne.
Idag blire D-uppsatsskrivande. Det är tungt. Mina första tva hypoteser blev signifikanta. De tva efterföljande blev inte det, vilket gör att resten av hypoteserna inte kan testas. Känner mig lite förvirrad om hur jag ska göra.
Det löser sej. Aaaa juste, sen ska jag pa body pump ocksa.
Puuussss
Blödig
Jag är blödig. Alltid varit. Framförallt när det gäller de svagare i samhället. När det handlar om människor och orättvisa grater jag allt som ofta som ett litet barn. Jag menar mindre när jag ser svältande barn i Afrika, det är som att man har blivit avtrubbad. Men typ som när massa män kom fran ngt land i Afrika, jag kom inte ihag vilket tyvärr för att arbete i Sverige. Salde allt de ägde för att komma hit och sedan fick de inte betalt och manga utav dem är nu hemlösa i Göteborg. Det är sa sjukt. Att det kan fa ga till sa? Det är sa konstigt att vi egentligen har nog pengar i världen men ända har vi hemlösa och fattiga. Människor som svälter ihjäl och vi dör av att vi äter för mycket pommes frites. Det är en konstig värld vi lever i.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är jättetöntigt. Men jag säger det. Jag är sa sjukt blödig. Jag har en fruktansvärt stor empati för människor. Hur som, idag sa stod jag pa coop och skulle välja dushcreme. Och jag kunde inte bestämma mig. Luktade pa en flaska hit, en flaska dit. Trött pa alla dofter. Behöver ngt nytt. Samtidigt kom en indisk (gissar jag) man. Utan att tveka tar han Coops egna märke, en stor jävla flaska tval, som luktar typ diskmedel (jag vet. patrick köpte den imanga ar) och fortsätter iväg. Och jag blir superblödig. Jag star där i min kavaj och trendiga mössa, pluttar runt lite med min korg som jag även har slängt i en flaska rödtjut för lite mer pengar än vanligt och känner mig sa dum. Det är sa svart att förlara här pa bloggen, bade vad jag kände och vad jag menar. Jag menar nog ingenting alls men ända sa menar jag allt. Det kändes bara sa konstigt att denna man inte ens funderade pa vilken tval han skulle ta medan jag stod där och inte kunde bestämma mig. Jag fick nog daligt samvete, kände mig som den lilla bortskämda ungen jag faktiskt är.
Det är inte sa att jag kände att jag var ytlig eller velade om ytliga saker. Det var mer att jag kände att jag, 28 ar, star och väljer tval och priset spelar ingen roll. Sedan kommer den här mannen, som säkert har mer än ett barn och funderar inte ens pa vilken tval han tar, utan tar den billigaste. Jag har ju ocksa varit i den situationen att jag inte har kunnat handla vad jag vill. Allting extra billigt. Kött en gang i veckan. Men det är liksom okej eftersom att jag inte är SA gammal än. Jag tror att det är nyttigt att ha mindre pengar. Men det stack liksom till i mitt hjärta när jag tänkte pa att den här mannen alltid kämpar för att fa pengarna att ga ihop. Alltid billigt. Alltid rea. Hart jobbande för lite. Fast lite är ju överlevnad i detta fall. Jag vet inte vad jag vill skriva här mer än att jag ofta märker att jag verkligen är socialist i hjärtat. Den empati jag känner för de svagare i samhället känns ibland sjuklig. Men jag är ända glad att jag känner den. Och att jag vill dela med mig. Jag kunde ju inte direkt ha gatt fram till denna man och givit honom 100 franc (framförallt inte för att allt jag tänkte är uppbyggt pa stereotyper. Killen kanske är svinrik men sparsam t.ex.) men det hade blivit sa konstigt. Hade jag vetat att jag faktiskt hjälpte honom genom att betala skatt (inte för att jag har gjort det. Men det börjar ju nu) sa hade det nog känts bättre. Jag hade liksom inte behallt alla pengar för mig. Jag förstar inte varför jag ska ha det sa jävla bra, medan andra har det sa nedrans daligt. Jag har en lang utbildning som har kostat mig pengar, självklart vill jag ha kompensation för den. De pengar jag inte har tjänat de aren jag har pluggat vill jag gärna ha tillbaka i högre lön. Men inte mer. Vilket snurrigt inlägg. Om ingenting. Feel free to ignore it.
Summan av kardemumman, det är konstigt att vissa människor kör runt i en ferrari medan andra inte har mat pa bordet. Det är en konstig värld vi lever i. En konstig värld där mitt blogginlägg kanske passar perfekt.
Hej.
Jo. Det blev en Palmolive - Oriental beuty.
Andra dagen
Igår var min första dag på jobbet. Den var soft fast sjukt mkt information. Och jag fick en blomma. Det var fint. Vi har en egen kock som lagar underbart god mat. Det är bra. Men det är härligt folk och denna del av mitt liv ska bli riktigt spännande.
Men nu när jag sitter här på tåget till Zürich och längre inser jag hur lyckligt lottad jag är som kan cykla till jobbet. Att behöva pendla som jag måste nu när jag ska på kurs skulle vara hemskt för mej. Så mkt tid som går åt att bara resa liksom. Att jag, innan jag skulle få ett jobb där jag tävlade med otaliga studenter (Bern mercuri urval anställer bara människor med universitetsutbildning. Och körkort:-D), ett jobb som verkar riktigt roligt och utmanande och detta ett stenkast från där jag bor, känns så jävla skönt. Men, icke att glömma, jag jobbar åttio procent, pluggar 100 så allt är inte guld och gröna skogar. Långt därifrån. Nej, det betyder mest "aldrig ledig". Men det är det värt. Skam den som ger sej.
Puss och hej
Välkomstblomma.
Oväntat (och ovelat besök)
Nej, inte oväntat besök som i Gevalia reklamen. Mer ovelat besök. Sa langt ifran Gevaliareklamen man kan komma. Sofia borde sluta läsa nu. For your own sake giiirl, som Ylva i paradise hotel skulle säga.
Igar kväll när vi släckte ljuset och Patrick som vanligt lag och höll om mig hände det. Plötsligt hör jag honom halvskrika: - Vad var det där? - Vad var det där? Han hoppar upp ur sängen och fortsätter - Rebecca, get up, get up! Patrick, som i vanliga fall aldrig far panik, verkligen aldrig och alltid är lugn som en filbunke star och viftar i mörkret. Jag hoppar ur sängen (skrapar upp baksidan pa mitt ben i paniken) och skriker: Patrick vad fan är det? och han bara: Vad fan var det där? Tänder lampan och kollar pa sängen. Jag kollar pa honom. Fragande. Sen sag jag DEN. En stor jävla spindel som hade tänkt dela säng med oss under natten. Han hade klättrat pa Patricks axel och det var sa han hade känt det.
Tror ni att det var lätt att sova efter det? Nej. Det kändes som att det var spindlar överallt. Maj good. Alltsa, riktigt obehagligt. Och det var verkligen en stor spindel. Ni vet en sandär spindel som man skulle kunna typ grilla och äta om man var ute i öknen utan mat. Och typ bli mätt pa den. Fy fan säger jag bara.
Spindel, när du far ovelat besök.
Hej.
