Detta inlägg passar extra bra idag. Vet ni varför? För att jag var pa en arbetsintervju. För ett jobb pa avdelningen för jämställdhet mellan kvinnor och män pa universitetet. Ett drömjobb kan man säga.

Okej, here we go. Och ursäkta svammigheten. Jag far helt enkelt inte riktigt ihop det.  

Det här är för Lisa pa Allegarden i Bro. Den ensamstaende mamman till tva sma barn. Undersköterskan. Lagavlönad i en värld som domineras av kvinnor. Som tjänar för lite. Som inte hinner fundera pa om tröjan hon sätter pa sin dotter är bla eller rosa. Eller orange. Petitesser som blir just det, petitesser. Det här är till Hilda. Pensionerad. Som äter sylta pa burk och hoppas att den nästa generationen kvinnor ska fa en bättre sista tid i livet än vad hon har. Och funderar pa vad hen betyder. Varför blir jag kallad hen? Jag är ju en hon.  Och det här är till alla medelklassfeminister, som till skillnad fran Lisa och Hilda faktiskt kan göra skillnad. Men som fokuserar pa det allra minsta, allra oviktigaste. Det här är en käftsmäll till er. För ni (vi) förtjänar en. Om ni ska kämpa, kämpa pa riktigt.

Problem. I mina ögon finns det tva som väger tungt som bly. Det första. Det största. Sverige, ett utav världens mest jämställda länder. Men ett land där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, där han fortfarande sitter i sin stora kontorsstol, sin kostym och chefsposition. Medan hon springer med kaffe, svarar i telefon eller torkar bajsblöja. Och när pensionen kommer. När man ska slippa jobba och njuta. Da sitter han (och en eventuell fru) i bersån och dricker saft och äter kanelbullar. Hon, lever knapert. Far sitta pa sin bajsblöja och fundera pa vad hon kunde ha gjort annorlunda. För hon tycker egentligen ocksa om saft.

Vi måste öppna vara ögon. Ta bort solglasögonen som ger ett sånt fint, ljust sken. Och se verkligheten. Kvinnan blir strukturellt och konsekvent diskriminerad. Alla yrken som domineras av kvinnor präglas av en lägre lön än i yrken som domineras av män. Det är det absolut viktigaste. Det är här vi ska ställa ner bada fötterna, ta fram alla vapen vi har och kämpa. Kämpa för högre löner i kvinnodominerande yrken, öka jobbstatusen inom vården och andra yrken där majoriteten är kvinnor som stämplar in och sätter pa sig tofflor. Kämpa för att vi, Sverige, ska inse värdet i att vårda våra gamla och våra sjuka, det genererar inga pengar men det är viktigare än allt annat. Och ge de människor (kvinnor i majoritet) den uppskattning och framförallt, lön de förtjänar. Tacksamhet. Ge dem en pension där det finns nog pengar för saft och bullar. Och skratt och dans. Smärtfria dagar och nätter. Njutning i den sista delen av livet. Tacka dem så som de förtjänar, hjälpa dem så som de har hjälpt andra.

Och precis som alla andra anologier och kedjor, så hänger allt ihop. Det andra, blytunga problemet, hänger ihop med det första. Lite i alla fall. Det handlar om rosa och blatt. Det handlar om han och hon. Eller hen. Problemet är att vi maste lösa problemet. Och det kan vi inte göra när vi fokuserar pa att han ska fa bära rosa och hon ska fa leka med bilar. För mig en självklarhet, som borde ha fatt föbli just det, en självklarhet. Fram med bilar, blatt, rosa och dockor. Lat barnen leka. Vi behöver inte göra det mer komplicerat än sa. Och framförallt inte slösa sa fruktansvärt mycket energi pa det. Diskutera att kön inte är viktigt och att hen ska bli „the new black“. Vi ska fokusera pa det som gör ondast. Börja i ena ändan och jobba oss fram, langsamt. Börja med det relevanta och sedan fokusera pa detaljer.

Genusfragan. I nutidens Sverige. Jag håller med genusproffsen i mycket. Vi ska undvika att uppfostra våra barn i stereotypiska mönster. Vara medvetna om att de existerar och hjälpa våra barn att hitta rätt plats i livet. Att hitta det som man kallar „sig själv“, oavsett om man är tjej eller kille. Däremot har jag ett stort problem med den vind som kommer från nord, det extrema. Och det som vi ser i media. Hen. Det könsneutrala.

De extrema genustänkarna har gatt tillbaka till det vi kallar „tabula rasa“. John Locke och filosofin om empirism. Att barn föds som tomma papper. Som man bara kan skriva på. Den idèn lämnade vi för över femtio år sedan. När vi förstod att vi inte föds som blanka, tunna papper. Utan som papper med text. Som man sedan maste fylla pa med mer text. Lägga till ett utropstecken, ett komma, ett kolon.

Att vara ett innovativt och modernt land är nagot man ska vara stolt över. Men man ska inte underskatta riskerna man tar med att vara först. Sverige är världens försökskanin. Just i det här fallet handlar det inte om hela Sverige, utan om vara barn. Vi gör vara barn till försökskaniner. Utan belägg, utan riktig och solid forskning, famlar vi i mörkret, vi skiter t.o.m i ficklampan. Vi bara klampar fram. Och risken att vi, eller rättare sagt, vara barn ramlar, är stor. Varför har vi sa brattom? Varför tar vi fram var allra snabbaste traktor och trycker ner gasen, utan att veta hur vägen ser ut? Vi maste lugna ner oss. Tagga ner. Lata en sa pass viktig förändring ta tid. Lata det mogna. Utveckla i symbios med resten av samhället.  

Tjejer och killar, precis som kvinnor och män, är biologiskt olika. Det finns forskning, som skulle kunna fylla det största bibliotek, som stödjer detta. Skillnaderna blir sedan större för att vi präglas av det samhälle vi lever i, den familj vi lever i, den skog vi leker i. När vi är sma. Skillnader som är större än vad de behöver vara. Men det behöver finnas skillnader. För vi är olika. Och det kan vi inte ändra pa.

Motargumenten här, är ofta att det finns killar som vill vara tjejer. Det finns tjejer som kanske vill vara mer som killar. Det finns människor som inte vet vad de är eller vill vara för kön. Eller som inte vill vara nagot kön alls. Det maste fa vara okej. Det maste kunna vara sa. Precis som det maste vara okej att säga att „jag är kvinna and damn proud“. Men när jag pratar om skillnader mellan könen, da pratar jag om den stora massan. De som ligger mitt under den högsta kurvan, de 66 % som tillhör nagot som man kallar normalfördelning. Jag pratar inte om de som ligger och guppar utanför kurvan. Det som kallas för signifikant i statistiken. Jag pastar inte att de inte är viktiga och jag anser att även dessa människor maste fa ma bra. Men en debatt kan inte bara kretsa runt minoriteter. Jag ska försöka förklara hur jag menar.

Jag atergar till ordet hen. Jag har last manga artiklar där man papekar hur viktigt det är att man inte ska behöva kategorisera sig som en kvinna. Eller som man. Inte viktigt, inte relevant. Och tänk pa alla som inte kan eller vill kategorisera sig. Och det är det här jag menar. Debatten kretsar da kring dessa som inte kan eller vill kalla sig kvinna eller man. De som avviker fran normen. Men man pratar om en liten, promilleliten del av Sveriges befolkning. Aterigen, självklart är det viktigt att man ska fa kalla sig vad man vill, eller inte kalla sig nagonting. Kalla sig det man mar bra av. Hen, om det känns bättre. Men man maste fa vara hon. Om man vet att man är en hon. För hen tar inte bort han, hen tar bort hon. Den här debatten har tagit över i en debatt som borde innehalla sa mycket mer. Hilda har fortfarande inte fatt sin saft. Eller bulle.

Men jag vill alltsa inte fokusera pa dessa. Jag vill inte fokusera pa det signifikanta, lilla. Jag vill fokusera pa normen. Skillnaden som finns mellan de flesta kvinnor och män. Och jag tycker att vi ska börja hylla vara kvinnliga egenskaper. Inte vara rädd för att vara annorlunda än män. För det är vi.  Öka statusen pa egenskaper som har blivit stämplade som „kvinnliga“ och som de flesta kvinnor har, i mycket större utsträckning än män. Vaga vara dig själv, i all din kvinnlighet. Kick ass i kortkort och högklackat.

I psykologin pratar man ofta om ett fenomen som kallas „think manager, think male“. Det innebär att föreställningen av en bra chef, är en chef som har typiska “manliga” egenskaper. Aggressiv, direkt och delegerar malmedvetet. När man sedan later medarbetare utvärdera sina chefer, sa blir kvinnor och män olika utvärderade. Även fast de besitter exakt samma egenskaper. Varför? För att en man som är aggressiv, direkt och delegerar malmedvetet passar in i var förutfattade och färgade bild av hur chefer bör vara, „think manager, think male“. En kvinnar passar inte in. Ungefär som en älg pa antarktis. Ovant. Konstigt. Inte vana. Vi gillar det inte. För vi är inte vana. För det första maste vi börja bekämpa denna bild. Att kvinnor ocksa kan besitta dessa egenskaper. Och att de ska bli utvärderade efter dessa egenskaper. Inte huruvida de har tuttar eller inte. Det är en lang väg dit, men med den skeva vägen vi är pa nu, kommer vi aldrig komma fram. För det andra, maste vi som redan nämnt, förstärka statusen pa typiska kvinnliga egenskaper. Kvinnliga chefer tenderar att motivera sin personal, visa uppskattning och pa det viset öka prestationen hos sina medarbetare. Män är inte lika bra pa det. Dessa egenskaper maste vi höja till skyarna, fa kvinnor och män att inse att dessa egenskaper är precis lika bra (inte bättre, men absolut inte sämre) som de „manliga egenskaper“. För oavsett om dessa skillnader är biologiska eller resterna av var uppväxt, sa är det sa vart samhälle ser ut. Nu. Vi far inte glömma bort det. Inte bara sen. Utan nu.

Jag kanske tolkar hela diskussionen fel. Men jag far en dalig känsla. En känsla som ändrar form och blir till skam. Jag är kvinna och jag är en kvinnlig kvinna. Jag krymper ihop, skäms och tänker att jag kanske borde ta bort lite rosa saker i mitt kök. Kanske borde ta en starköl till maten ikväll? Jag kallar mig feminist, men jag hatar inte män. Jag tycker att skillnader mellan män och kvinnor är underbart. Jag är emot kvotering av brandmän. Kanske för att jag är självisk. För att om det brinner hemma hos mig, sa vill jag överleva. Könet som bär ner mig spelar plötsligt en mindre roll för mig. Samtidigt tänker jag att det kanske är jag som egentligen inte tycker att könet är viktigt. Jag är den jag är, med mina bröst, min höga röst och mina bestämda asikter. Varför ska jag kuvas av de röster som väljer att fokusera pa att könet inte spelar nagon roll och motsäger sig själva. Jag är sa trött pa genusdiskussionen och att jag inte ska fa kalla mig feminist för att jag gillar att vara kvinna.

Jag vill avsluta detta inlägg med att paminna om att livet, allt som finns, gar i cirklar. När en extremitet växer ur nagonting gott, ma det vara feminism eller kampen mot rasism, sa förvandlas det goda till nagonting ont. En extrem vänster är precis lika illa som en extrem höger. Det breda spektrumet böjer sig, bildar en cirkel och de möts i mitten. Tva extremiteter blir exakt likadana. Just extremiteter. Nagot ont. Och detta hjälper vare sig Lisa eller Hilda.

Detta inlägg har varit svammigt. Det är svart att uttrycka sig. Men en applad till dig som orkade läsa hela vägen hit.