Jag vill bara säga en sak, en enda sak till dig
I torsdags sken solen. Himlen var bla och det var sa varmt. Det var väldigt stilla och uppe i himlen flöt faglarna omkring. Det var vackert. Du vet ju hur vackert det är i Interlaken. Sakta, sakta fylldes kyrkogarden i Unterseen med människor och gemensamt gick vi till den plats där du ska vila. Du är pa den vackraste platsen pa jorden men du ska inte vara där. Det är alldeles för jävla för tidigt.
Prästen pratade massor. Om livet och om döden antar jag. För mig var det mest bara ett sorl av ljud. Jag kunde bara se korset, det ljusbruna korset i trä med texten: Sarah Bigler. Det var sa overkligt och det gjorde sa ont. Vi strödde rosenblad pa din grav. Massa människor som stod i kö för att fa strö rosenblad pa din grav. Alltid var sa surrealistiskt. Efterat gick vi till kyrkan. Prästen pratade igen om livet, livet och döden. De spelade vacker musik och visade massa bilder pa dig. Du var sa jävla fin.
Pa torsdag kväll akte jag och Patrick till Vallis med motorcykeln. Det var sa vackert. Bergen, naturen, vattnet. Och jag tänkte pa dej. Hela tiden tänkte jag pa dej. Precis som prästen sa: Du var tva saker, kärlek och natur. Och du finns i allt. Du finns i träden, du finns i vattnet och du finns i bergen. Du älskade ju naturen.
I lördags sa fick jag reda pa att jag hade klarat soz psy. 4.5. Precis som du. Jag kom ihag när du skrev det provet förra aret. Och du skrev till mig efterat att din tid som student pa uni Bern var förbi.Och jag blev sa orolig. Tänk om Sarah inte klarade provet. Att plugga utan Sarah. Det gar inte. Att provet hade gatt at helvete. Men sedan klarade du det. Precis som jag. Ett ar senare. Skillnaden är bara att jag inte kan berätta det för dig. Och att jag vet att jag aldrig, aldrig nagonsin kommer att plugga med dig igen.
Jag är sa jävla förbannad pa alla. Det är sa orättvist. Jag vet att jag maste, men jag vill inte leva utan dej. Jag vet varken in eller ut. Jag vet ingenting. Förutom att jag saknar dej. Fan,fan, fan!! Fan Sarah. Jag vill bara fa se dej. Prata med dej. Krama dej. Fan.
Jag saknar dej och det gör sa ont. Jag kan inte fatta. Jag kan inte första. Jag kommer aldrig att glömma dej. När jag en dag förstar att jag maste komma ihag dej kommer jag aldrig, aldrig att glömma dej. Underbara Sarah, aldrig.
Din kompis Rebecca
Sarah. Back in Bern, back in my apartment, back to Migros, back to all the buildings. And everything still looks the same. Apart from one thing. You are not here. You will never be here again.
On Thursday the sun was shining. The sky was blue and it was so hot. Everything was so still and the birds was just floating around in the sky. It was beautiful. You know how Interlaken looks when the weather is like that. Slowly the churchyard in Unterseen filled up with loads of people and we went to the place were you are suppose to rest. You are at the most beautiful place on earth, but you are not suppose to be there. It is way too fucking early.
The priest was talking loads. About life and death I assume. I hardly heard what he was saying. I could not take my eyes off the cross, the cross of light wood with the text: Sarah Bigler. It was so unreal and it hurt so much. We spread rose leaves on your grave. There was so many people there to spread leaves on your grave. Everything was so surreal. Afterwards we went to the church. The priest was talking about life, life and death again. They played beautiful music and showed loads of pictures of you. You are so beautiful!
In the evening me and Patrick went to Vallis with the motor bike. It was so beautiful. The mountains, the nature and the water. I thought about you all the time. All the time. And as the priest said: You are two things, love and nature. And you are everywhere. You are in the trees, in the water and in the mountains. The memories of you are everywhere. You loved the nature.
Saturday I got the results back from Soz Psy. 4.5. The exact result as you had last year. I remember that you wrote to me after the exam last year. That your time as a student at uni Bern was over. And I got so worried. What if you would not pass the test? To be without Sarah, no, that is not going to work. But then you passed. Just like me. One year later. The difference is that I cannot tell you that I passed. And that I know that I will never, ever have lunch with you infront of the main building. Or anywhere else.
I am so mad. I am angry with everyone. It is so unfair. I know I have to, but I dont want to be without you. I dont know anything anymore. I know nothing. Apart from the fact that I miss you, so much. Fuck, fuck, fuck. I just want to see you again. Talk to you. Hug you. Fuck.
I miss you and it hurts so much. There is nowhere to go. Nothing can make it better or make the pain go away. I dont understand. I will never forget you. When I understand that I have to remember you I will never, ever, ever forget you Sarah. But at the moment I dont understand that I have to remember you. But my wonderful Sarah. never. And for always in my heart.
Your friend Rebecca
Till Sarah
Men Sarah, grejen är bara den att jag fick ett samtal av Patrick i fredags. Han berättade att du hade råkat ut för en olycka. En olycka som var för svår för dig att överleva. I torsdags hade dom stängt av din maskin som höll dej vid liv. Din hjärna fungerade inte mer. Vi måste säga hej då. Du finns inte mer.
Jag är rädd. Jag är rädd att du var rädd. Jag är så orolig att du var rädd och så orolig att du hade ont. Hade du ont? Det gör så ont att tänka att du hade ont. Men jag tror att du redan då hade en ängel vid din sida. Som höll i din hand. Som tog bort din rädsla och smärta. Som smekte din kind och viskade att allt kommer att bli bra. Som vaggade dig till sömns och såg till att du kände all den kärlek som vi känner för dig. Som vi alltid kommer att känna för dig.
Det gör så ont. Sarah, jag har så ont. Varje andetag, varje hjärtslag, varje rörelse gör så ont. Hur kan du inte finnas längre? Hur ska jag klara av att aldrig mer prata med dig, aldrig mer se dig skratta? Utan en chans att säga hej då, utan att få chansen att berätta för dig vad du betyder för mej, utan att få krama dig en sista gång, hur ska jag klara av aldrig mer?
Sarah, jag hoppas att du vet vilken underbar människa du var, att din vänskap är en gåva. Jag hoppas att du vet att du är en på miljonen och att du vet att du är den allra, allra finaste. Jag hoppas att du vet att vi älskar dej Sarah. Och att vi alltid kommer att älska dej.
Vi är inte redo att släppa taget om dig än. Du hade så mycket mer att ge och vi behöver dig fortfarande. För alltid. Jag trodde att jag hade mycket mer tid med dig. Men vår tid var knapp, någon annan ville något annat. Du är en ängel nu. Du var en ängel på jorden, nu är du en ängel himmel.
Jag kommer alltid bära dig med mig och jag kommer aldrig att glömma dig. Tack för att jag fick vara en del av ditt liv. Vi ses i himlen.
Din kompis Rebecca
Sarah. I flew to Sweden this Wednesday. It had been a tough week. My dad had to go to the hospital. He had problems with his heart. And a friend of mine had an accident and got paralized for life. If he is lucky, he might be able to move his arms again. I was sitting on the plane and I thought about how unfair life is. That everything happens at the same time. I was thinking that I really did not want the result from the Soz Psy test to come this week. It could only be a bad result after such a bad week. But you know how they are so....obviously, I am still waiting for the results.
But Sarah, the thing is that I got a call from Patrick this Friday. He told me that you had been in an accident. An accident that you could not survive. On Thursday they turned the machine off that kept you alive. Your brain was not working anymore. We had to say goodbye.
I am afraid. I am afraid that you were afraid. I am worried that you were afraid and I am worried that you were in pain. Were you in pain? It hurts so much to think that you were in pain. But I think that your angel was already by your side. She held your hand. She took away your fear and pain. She kissed your cheek and whispered that everything will be ok. She held you in her arms while you were falling asleep and made sure that you felt all the love that we feel for you. Love that we will always feel for you.
It hurt so much, Sarah. Every breath, every heart beat, everything is hurting. How can you not be here anymore? How am I suppose to never see you again? Never talk to you again? Never see you laugh again? Without saying goodbye, without being able to tell you how much you mean to me, without being able to hug you one last time, how am I suppose to do never again?
Sarah, I hope you know what a wonderful person that you are. I hope that you know that it has been an honour for all of us to have you as our friend and that you know that you are wonderful. And I hope that you know that we love you. And that we will always love you.
We are not ready to let go of you Sarah. You had so much more to give and we still need you. But it seems as we do not have much choice, somebody wanted something else. You are an angel now. You were an angel here on earth, now you are one in heaven.
I will always carry you in my heart and you will never, ever be forgotten. We will see us in heaven as the swiss would say.
Your friend Rebecca
