Fly away with me
Imorgon ska jag flya away. Först till Sverige och sen till det härliga landet i öst. Men innan dess har jag prov. ETT prov.Jag brukar ha typ 10 samtidigt. Men jag är ända ett vrak. Men det far ga som det gar och igar tog jag en ledig kväll. Den första pa länge. Patrick och jag firade lite jul. Vi drack lite bubbel och at en god (väldigt schweizisk) middag. Det var en fin överraskning fran Patten:-)
Oj, vad mörk bilden blev! Men den föreställer en racletteugn med alla tillbehör: Ost, lök, potatis, bacon, kött, cornichons, syltlök och sas. Sa himlans gott. Och väldigt onyttigt saklart!
Charmant!
Efter avslutad middag, sa hängde vi lite. Och at efterrätt saklart!
Ja, det var det! Nu maste jag faktiskt plugga lite sa att jag klarar det där nedrans provet!
Puss
Pepparkakor är gott
Söndagen var inte superspännande. Jag pluggade, tränade (och pluggade samtidigt), at pepparkakor och kollade pa min nya favoritserie, in treatment. Skönt. Idag sa är det plugga, möte pa jobbet, träning, mer plugg och mer jobb. Och sova. Och längta tills pa torsdag.
Pepparkakor med creme cheese eller gorgonzola. Det är gott. Tycker t.o.m min egen pepparkaksgubbe.
En väldigt otydlig bild pa en väldigt liten gran. Men jag gillar var gran. Han är sa grön och grann!
En bild pa var Rudolf far inte glömmas. Världens bästa renälg!
Ha en bra dag mina fina!
Puss
Helg är väl underbart?
När man är student lär man sig att planera sin ledighet. I gar var min lediga dag. Jag tog mig i kragen och pluggade inte. Eller jobbade. Jag var bara ledig.
Den lediga dagen inleddes redan pa fredagskvällen med julapero pa jobbet och en liten julfest hemma hos mig. Eller hos oss är nog mer korrekt. Patrick bor ju faktiskt ocksa här.
Patrick var Bad Santa och vi andra var lyckliga. Pepparkakor, Glühwein och julmusik. Vi bevisade även att vi fortarande kan ha kul till sent in pa natten. Klockan 03.00 ramlade vi i säng (inte alla i samma säng saklart). Väckarklockan var ställd pa off. Det är lyx!
Vi sov tills vi vaknade. At frukost och sen var ledighetens lördag i fullgang. Vi började lördagen med ett museumbesök. Historiska museet.
Det var tva utställningar som intresserade oss. En om Mani Matter och en om Einstein. Mani Matter var en schweizisk vissjungare/skrivare/underhallare som dog 1972, 36 ar gammal. Han hade da lyckats producera 3 barn och höll pa att bli professor i juridik pa Berns universitet. Och hade konserter. Och producerade massa musik. En väldigt produktiv man alltsa. Längst ner i det här inlägget finns det en link till en utav hans mest berömda later. Ni kommer nog att skratta och tänka, vilken skit. Men det är inte det. Texterna är helt otroliga. Hur han leker med orden (tyvärr maste man första schweizertyska) är genialt. Hur som helst, utställningen var mycket intressant och det var en annorlunda upplevelse att fa en i-pad som guide.
För er som inte vet det, sa är ju min Patrick fysiker. Precis som Einstein var. Sa vi kunde ju inte besöka historiska museet utan att se vad Einstein hade att säga. Tyvärr hade vi kort om tid och jag hade gärna hunnit med att första den speciella relativitetstheorin lite bättre. Som tur är har jag ju Patrick som kan förklara varför tiden gar langsammare ibland.
Men dagen var inte över. Efter vart besök pa historiska begav vi oss till andra sidan Bern. För att se "the Hobbit". Jag var svintrött och tänkte att, nu kommer jag att somna. Tre timmar. Jag somnade inte. Men det var nära. Som tur var hade vi popcorn och godis. Det höll mig vaken. Och kanske det faktum att filmen var i 3D. Det är nog svarare att somna da.
Filmen var helt ok. Jag gillar de andra tre filmerna bättre och kände väl att "the Hobbit" blev lite utdragen. Men den var helt ok. Och jag kommer säkert att se de tva kommande delarna ocksa.
Efter bio var lördagens planer satta med en punkt. Vi akte hem och sov.
Nu ska jag till gymet (jag pluggar allra bäst pa gymet, det är faktiskt sant) och sen ska jag fortsätta plugga. Tända tredje ljuset. Och längta till pa torsdag.
Och som jag lovade ovan: lite schweizisk kultur.
http://www.youtube.com/watch?v=Ty7gj3TACyo
Puss!
Att sona sitt brott
Jag ska halla mig kort. Eller försöka. Igar kollade jag pa SVT Debatt. Jag gillar Debatt. Det är liksom hjärndött pa nagot sätt. Jag kan titta utan att ta med mig hjärnan pa resan.
Det är inte sällan som jag blir upprörd. Den där Katrina Zytomierska är ju inte direkt den finaste kulan i julgranen. Provokativ och elak. Men det irriterade mig inte sa mkt att jag skulle skriva en blogg om det. Lat henne äta sitt fett och sin bacon om hon nu tycker det är sa himla bra. Jag tycker man ska fa äta som man vill.
Däremot sa blev jag fruktansvärt upprörd när jag hörde diskussionen om huruvida man ska hänga ut pedofiler eller inte. Jag, som alla andra, tycker att det var väldigt starkt av Patrik Sjöberg att skriva en bok och med det, hjälpa manga andra. En stor applad för stort mod. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag tycker att boken kvalitativt sett, är skräp. Jag var sa besviken pa boken och kan inte första hur människor kan tycka att den är bra. Den är upprepande och fruktansvärt daligt skriven. Men boken är ju inte problemet. Good for him. Det är den diskussionen som fördes i SVT igar, om att hänga ut pedofiler.
Jag skulle vilja börja med att hänvisa till en dokumentär jag sag pa SVT. Jag kommer tyvärr inte ihag namnet. Dokumentären kom fran vart stora land i väst, det great US and A. I USA sa registrerar man pedofiler. En lag som kallas "Megan's law" efter en liten flicka som blev valdtagen och mördad. Dokumentären var fruktansvärt tagande. Hur människor, som har sonat för sina brott, blir straffade för alltid. Under hallowen blir dessa människor inlasta i kyrkan medan barnen är ute och tigger godis. De som inte är inlasta i kyrkan far inte vistas utomhus, far inte ha nagon dekoration av nagot slag och far inte ens ha tänt i sina egna hus. Det fick mig att ma illa.
Det var inledningen Nu till argumentationen.
1. Jag börjar pa grundnivan. En människa som har suttit i fängelse har sonat sitt brott. Det är tyvärr inte sa enkelt. Men en bra början. En grundtanke som inte bör glömmas bort.
2. Pedofili. Pastaende: Pedofili är obehandelbart, du kan aldrig bli frisk. Det stämmer. Det är svart att bota en pedofil. Väldigt svart. Men, det finns viktiga nyanseringar som man inte far glömma bort. För att göra detta lite mindre komplex maste jag använda mig av det engelska spraket. I Sverige har vi pedofiler. Eller vi använder ordet pedofil. Oavsett om det handlar om en människa som tänker pa barn sexuellt eller om det är en människa som faktiskt har utfört sina tankar, att det har gynnat ut i ett beteende. I det engelska spraket är det mer nyanserat. Vi har pedofiles. Och sa har vi child molesters. Bada grupperna är pedofiles men inte alla är child molesters. Alltsa, alla a är b, men inte alla b är a. När man alltsa säger att pedofili är obotbart sa menar man att tankarna förmodligen aldrig kommer att försvinna. Den kognitiva komponenten som är sa djupt integrerad i dessa människor är svar att behandla. Nagonting som däremot gar att behandla, är child molesters. Att fa bort beteendekomponenten. Att inte utföra sin handling. Att kontrollera sina tankar. Och att fa insikt. Att jobba med den kognitiva komponenten. Det är inte lätt, men det är möjligt.
3. Vart ska vi dra gränsen? Ska vi hänga ut pedofilier da ska vi hänga ut valdtäktsmän. Ska vi hänga ut valdtäktsmän, da ska vi hänga ut mördare. Ska vi hänga ut mördare, da ska vi hänga ut män som misshandlar sina kvinnor. Vart ska vi dra gränsen?
Det här är väldigt provokativt men jag har själv inga barn. Och jag är inget barn. Sa alla pedofiler i min närhet kan inte skada mig. Eller nagon nära till mig. Valdtäktsmän kan det däremot. Mördare kan. Men inte fan vill jag veta om jag bor granne till en mördare.
4. Dokumentären vittnade även pa en fruktansvärt orättvisa när det handlar om oskyldigt dömda. En 16-aring som hade laddat ner barnporr. Tjejen i filmen var 14. Och han är stämplad för alltid. En människas framtid som bara är förstörd. Det gjorde ont att se.
Hittills sa har det handlat om människovärden. Hur man ser pa människan. För mig är människan dynamisk och inte statisk. En människa förändrar sig. Varje dag, hela tiden. Hade jag inte trott det hade jag aldrig kunnat plugga till psykolog. Andra människor tror pa harda straff. Jag gör inte det. Jag vill överga till de facto.
5. Det är kontraproduktivt. Det kommer inte att fungera. Av olika anledningar.
- För att aterga till dokumentären. Pedofilerna eller child molesters som de kallas i USA, far inte vara närmare än 300 m fran en skola, en kyrka eller andra platser där barn kan vistas. Men de vet inte vad som finns runt varje hörn. Detta innebär att de ofta inte kan röra sig fritt utan kan bara använda sig av bekanta vägar. Om det skulle vara sa att de befinner sig för nära en skola, riskerar det livstid i fängelse. Även den killen som jag nämnde ovan, som hade laddat ner barnporr.
Det jag tycker är viktigt att komma ihag här, är inte att dömda child molesters inte far röra sig fritt. Det är jobbigt men det gar att lösa. Däremot sa ökar det ju risken för att falla tillbaka. Massivt. Det tryck och det indirekta tvang att alltid tänka pa barn, vart man än gar är oerhört kontraproduktivt. Och fungerar inte.
Pedofiler borde halla sig ifran barn. Rent sjukdomsmässigt sett. Men det maste komma ifran insikt, ifran lärdom av den egna sjukdomen. Och inte genom tvang. Ta det fran en halvt (mer än halvt) utbildad psykolog, man kan inte tvinga en sjuk människa till att bli frisk.
6. En aterknytning till Debatt igar. Pa den ena sidan hade vi offren, i det här fallet Patrik Sjöberg. Pa den andra sidan hade vi experterna, Eva-Maria Laurèn, överläkare rättspsykiatri och Johan Pehrson fran justitieutskottet. Patrick Sjöberg menade pa att man som offer vet vad som borde göras och att experterna egentligen inte visste vad det handlade om. Självklart sa är det som Patrik Sjöberg och manga andra barn har blivit utsatta för, fruktansvärt tragiskt. Men det finns en anledning till varför inte offer far dömma i rätten. Det kallas hämnd.
Det var framförallt tva viktiga punkter som "experterna" lade pa bordet. Eva-Maria tryckte pa punkten att det är viktigt med prävention och behandling. Med hjälplinjer. Att förhindra att brott begas. Det är mycket svart (vilket bl.a dokumentären ifran USA vittnade om). Men hon har rätt. Med tanke pa att de flesta inte atergar till att utnyttja barn, sa är det farligt att fokusera alltför mycket pa dessa människor. Patrik Sjöberg tyckte att det var dravel och papekade att mörkertalet är stort. Det finns alltig mörkertal. I all statistik. Statistik är ingen exakt vetenskap. Samtidigt pratar man även om bättre eftervard. En möjlighet att fa ga i behandling. Att fa stöd. Att fa fortsätta sitt liv och lära sig att kontrollera sin sjukdom. Allt lät sa sunt. Men hela studion var pa Patrick Sjöbergs sida. För en anledning som för mig är helt oklar.
Även Johan Pehrson tryckte pa bättre efterbehandling och hardare straff (jag hoppas att han menar längre behandling, men det är att ga in i detalj). Han upprepade en mening som var mycket slaende, nämligen att sjuka människor ska behandlas med friska metoder. Needless to say, att hänga ut pedofiler är inte en frisk metod. Enligt mig var dessa tva de enda som hade nagot vettigt att säga (förutom den stackars ensamma människan som vagade ga emot resten av studion och faktiskt ställa sig pa experternas sida).
7. I slutändan har vi samma mal. Vi vill skydda vara barn. Men metoden verkar skilja sig at. Men att hänga ut pedofiler är en beprövad metod och USA vittnar om de förödande konsekvenserna. Det är kontraproduktivt. Vi maste hitta andra lösningar. Vi kan inte hänga ut brottslingar och aldrig lata de ga vidare. Framförallt inte människor som är sjuka. Men ingen annan heller för den delen.
Att halla sig kort fungerade inte sa bra. Men det här är ett ämne som berör, mig och manga andra. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor inte kan sona för sina brott. Att fängelse och behandling inte räcker till. Jag har nära till mig som har upplevt just detta. Efter fängelset sa är inte helvetet förbi. Da fortsätter samhället att dömma. Och man vill bara ga vidare. Leva. Men samhället fortsätter att dömma. Det kan göra fruktansvärt ont.
Det var allt jag hade att säga. Nu är det fredag. Och jag ska plugga. Och ga pa julapero pa jobbet. Och ha julfest.
Puss
En härlig morgon
Snart är det provtider igen. Det innebär att det inte finns ngt som heter helg. Helgen blir till mandag, mandag fortsätter att vara mandag. Och jag pluggar. Imorn har jag mitt första möte pa mitt nya jobb. Sa jag maste förbereda mig. Min söndag är en mandag.
Men för att orka är det viktigt att ta vara pa den korta tid jag har att vila. Att ta en paus. Att orka. Idag ska jag belöna mig med ett svettigt träningspass och njuta av den alkohol och choklad(!)fria helgen som jag har bakom mig. Självklart ska jag ta mig tid att tända det andra ljuset och njuta. En liten stund. En minut av söndag pa min mandag.
Men min söndag började som en söndag. Jag var uppe tidigt. Det var fortfarande mörkt och snön lag tjock över Schweiz (ligger tjock över Schweiz). Jag tände ngra ljus, drog fram en matta och installerade mig mitt i mitt vardagsrum. Stängde ögonen. Andades. Njöt av en minut (eller 6:42 min) söndag.
http://www.youtube.com/watch?v=wIJQT1nTn6A
Den här laten kan förvandla vilken dag som helst till en söndag. Kan fa en människa lugn. Kan fa en människa att andas. Prova! Jag lovar att er söndag kommer att bli en söndag, fortsätta vara en söndag.
Nu fortsätter min mandag. Maste lyssna pa en föreläsning och sen börja förbereda mig inför mitt första prov som Masterstudent.
Ha en trevlig söndag mina fina. Min mandag kommer inte alls att vara sa pjakig!
Puss
Sa mycket större än livet...
Ibland vaknar man upp. Ibland stannar man till, tänker, känner, grater. Ibland blir man pamind om hur lyckligt lottad man är. Hur kärt livet är. Och hur snabbt det kan vara över. Människor som inte känner varandra längre, finner tröst i varandra. En närhet och en sammanhörighet i en människa som inte längre finns med oss.
Frustration och en ologisk tanke. En frustration över att fel person var tvungen att lämna. Hur kommer det sig att människor som allra minst förtjänar det, maste lämna oss? Hur kommer det sig att de människor som har varit mest levande av oss alla, inte längre far fortsätta sin resa? En orättvisa större än alla andra. Och plötsligt fungerar logiken inte längre. Det kanske inte är förevigt? Den vi förlorat kommer kanske tillbaka igen? En millisekund av en ologisk tanke, att döden inte är förevig. Och den gör ont. För döden är förevig. För evigheters evighet.
Med tiden blir det bättre. Med tiden blir världen lite mindre svart, lite mindre tung och lite mindre ologisk. Den ologiska tanken att den vi saknar allra mest kommer att komma tillbaka kommer allt mer sällan. Och en dag orkar man ga vidare igen.
Men allra viktigaste. Minnena kommer alltid att finnas kvar. Själen av en förlorad person försvinner aldrig fran vara hjärtan. Jag tror inte pa ett liv efter döden. Jag tror inte pa nagon gud. Jag tror inte pa spöken. Men jag tror pa en mental sammanhörighet som aldrig försvinner. Även om en människa inte finns med mig längre. I mitt hjärta, i mina tankar, i var gemensama sinnlighet. I skrattet som jag fortfarande kan höra. I den förtrolighet vi delade. Som en del av det som sätter mig i rörelse. Det som gör att jag rör mig, utvecklas, lever.
I veckan gick Junior bort. I Leukemi. Vi var inte kompisar. Jag har säkert inte prata med Junior pa fem ar. Men det träffar ända. Framförallt den smärta som finns runt omkring. De alla som vara nära Junior. Den fruktansvärda orättvisheten. Och framförallt en styrka. En människa som kämpade. Som aldrig gav upp. Som inspirerade sa manga manniskor. En soldat.
Till alla jag förlorade för tidigt. Och till alla andra som fick lämna oss. Ni är saknade men aldrig glömda. I hjärtan, överallt, lever ni vidare. Sätter människor i rörelse. Och till alla som saknar, som blev lämnade och sitter kvar vid kanten av jorden
http://www.youtube.com/watch?v=mM0-ZU8njdo
