Sa mycket större än livet...
Ibland vaknar man upp. Ibland stannar man till, tänker, känner, grater. Ibland blir man pamind om hur lyckligt lottad man är. Hur kärt livet är. Och hur snabbt det kan vara över. Människor som inte känner varandra längre, finner tröst i varandra. En närhet och en sammanhörighet i en människa som inte längre finns med oss.
Frustration och en ologisk tanke. En frustration över att fel person var tvungen att lämna. Hur kommer det sig att människor som allra minst förtjänar det, maste lämna oss? Hur kommer det sig att de människor som har varit mest levande av oss alla, inte längre far fortsätta sin resa? En orättvisa större än alla andra. Och plötsligt fungerar logiken inte längre. Det kanske inte är förevigt? Den vi förlorat kommer kanske tillbaka igen? En millisekund av en ologisk tanke, att döden inte är förevig. Och den gör ont. För döden är förevig. För evigheters evighet.
Med tiden blir det bättre. Med tiden blir världen lite mindre svart, lite mindre tung och lite mindre ologisk. Den ologiska tanken att den vi saknar allra mest kommer att komma tillbaka kommer allt mer sällan. Och en dag orkar man ga vidare igen.
Men allra viktigaste. Minnena kommer alltid att finnas kvar. Själen av en förlorad person försvinner aldrig fran vara hjärtan. Jag tror inte pa ett liv efter döden. Jag tror inte pa nagon gud. Jag tror inte pa spöken. Men jag tror pa en mental sammanhörighet som aldrig försvinner. Även om en människa inte finns med mig längre. I mitt hjärta, i mina tankar, i var gemensama sinnlighet. I skrattet som jag fortfarande kan höra. I den förtrolighet vi delade. Som en del av det som sätter mig i rörelse. Det som gör att jag rör mig, utvecklas, lever.
I veckan gick Junior bort. I Leukemi. Vi var inte kompisar. Jag har säkert inte prata med Junior pa fem ar. Men det träffar ända. Framförallt den smärta som finns runt omkring. De alla som vara nära Junior. Den fruktansvärda orättvisheten. Och framförallt en styrka. En människa som kämpade. Som aldrig gav upp. Som inspirerade sa manga manniskor. En soldat.
Till alla jag förlorade för tidigt. Och till alla andra som fick lämna oss. Ni är saknade men aldrig glömda. I hjärtan, överallt, lever ni vidare. Sätter människor i rörelse. Och till alla som saknar, som blev lämnade och sitter kvar vid kanten av jorden
http://www.youtube.com/watch?v=mM0-ZU8njdo
Kommentarer
Trackback
