Jag är glad...
...för jag har nya kompisar. Svenska kompisar. För ngra helger sen var det ju svenskträff. En typisk, svensk afton med förfest, pajätande, spritdrickande och efterrätt fran IKEA. En galen kväll som t.o.m pajformen fick följa med pa. Men framförallt en afton där nya blagula vänskapsband knöts.
Hur som helst bor de flesta utav tjejerna i Bern. En utav tjejerna bor bara ett (langt) stenkast ifran mig. Och jag är sa glad att dom ocksa är i Schweiz. Mina nya, fina kompisar fran Sverige. Igar at vi tacos, drack vin och at lösgödis i typisk, äkta svennebanan anda! Det var jättetrevligt och jag hoppas att vi gör om det snart igen. Ni är sa himlans bra!
Kram!
Vändagen
...är inget för mig. En kommersiell "högtid" influerad av vara grannar i väst. Även om roten till traditionen är gammal som gatan, började vi inte fira "alla hjärtans dag" förrän USA förvandlade till en pengagenererande dag. Och svennarna hängde pa. Folk spenderar massa pengar för att visa sin kärlek till sin käresta. Ska det verkligen behövas?
I Finland kallas "alla hjärtans dag" även "Vändag". Det tyckte jag var sött.
Det som är bra med Vändagen är att blommor är billiga. Och jag har en fattig student (en vas är ett stort ölglas). Sa jag tar alltid tillfället i akt. Patrick bojkottar Vändagen helt, men lät mig ända köpa blommorna med vara gemensamma pengar. Jag lyfter pa hatten och tackar hjärtligt för det.
Nu ska jag plugga lite. Ikväll blir det tjejmiddag. Under Sveriges flagga.
Massa kramar,
Jag
Jagten och att vara förbannad.
Jag och min blogg lyser oftast med var franvaro. Jag vet. Jag har svart att skriva om vardagliga saker som typ vad jag at till frukost (men det händer!). Jag kan inte första vad ni skulle ha för intresse av att läsa det. Samtidigt är det manga som tycker att mina inlägg är för langa och för djupa. Men jag maste skriva om sana här ämnen. För det är den jag är. För att jag tycker att det är viktigt.
Igar sag jag och Helen "Jagten". I början var jag förvirrad. Danskt tal och tysk subtitle gjorde mig en aning konfunderad. Men jag fick in "snitsen" och det gick bra.
För er som inte har sett Jagten, se den. Det är en otroligt välgjord film som aktiverar tankarna och man blir lätt aggressiv under filmens gang (Amygdala som aktiveras mantro?). Filmen handlar om pedofili och om att bli dömd av samhället. Tva ämnen som jag har tagit upp här tidigare.
Komplexiteten av ett barn som pastar ha blivit utsatt för sexuella handlingar av en vuxen är väldigt pataglig i filmen. Men som soon-to-be-nu-mera-hopefully-psykolog maste jag skämmas över psykologen i filmen (jag antar att det är en psykolog). När man intervjuar barn (vuxna ocksa för den delen) är det viktigt att man ställer öppna fragor. Att barnet berättar utan att man suggesterar nagon annan slags sanning. Och det är precis det som inte sker i filmen och som ofta inte sker i verkligheten. Och som filmen tydliggör väldigt bra, far det förödande konsekvenser. Framförallt för att det samhälle vi lever i är snabba pa att dömma och kan fövandlas till en fruktansvärt elak flock av hyenor.
Rädslan som uppstar med misstanken av sexuellt utnyttjande av barn kan jag första. Jag kan acceptera att sa fort ett barn bara gör antydningar om sexuellt utnyttjande sa maste man handla. Men det är da det är vikigt att det görs professionellt. Att man tar sig tid. Att man utreder. Att man har kompetent personal som kan utreda pa rätt sätt. För sa fort orden har uttalas i ett samhälle, sa blir en misstänkt pedofil en pedofil och dömd, oavsett sanning.
Det här är ett ämne som är fruktansvärt viktigt. Hur kan vi göra för att skydda alla i vart samhälle och minska skadorna pa alla plan? Det är inte lätt. Men det börjar med vetskap, vetskap om barns fantasi, om hur lätta barn blir paverkade, om att kunna skilja pa sanning och lögn. Att inte lata var rädsla ta över.
Som vanligt blev mitt inlägg längre än vad jag trodde det skulle bli. Och snurrigt. För det jag egentligen ville säga var att, se Jagten! Otroligt bra film.
Nu ska jag iväg och träna. För jag har tid med det.
Som vanligt är det inte tjejen pa bilden som har skrivit brevet.
Puss
