Jag vill bara säga en sak, en enda sak till dig
Sarah. Tillbaka i Bern, tillbaka i lägenheten, tillbaka till Migros, tillbaka till alla hus som ser likadana ut. Allting är sig likt. Förutom en sak. Du är inte här. Du kommer aldrig att vara här igen.
I torsdags sken solen. Himlen var bla och det var sa varmt. Det var väldigt stilla och uppe i himlen flöt faglarna omkring. Det var vackert. Du vet ju hur vackert det är i Interlaken. Sakta, sakta fylldes kyrkogarden i Unterseen med människor och gemensamt gick vi till den plats där du ska vila. Du är pa den vackraste platsen pa jorden men du ska inte vara där. Det är alldeles för jävla för tidigt.
Prästen pratade massor. Om livet och om döden antar jag. För mig var det mest bara ett sorl av ljud. Jag kunde bara se korset, det ljusbruna korset i trä med texten: Sarah Bigler. Det var sa overkligt och det gjorde sa ont. Vi strödde rosenblad pa din grav. Massa människor som stod i kö för att fa strö rosenblad pa din grav. Alltid var sa surrealistiskt. Efterat gick vi till kyrkan. Prästen pratade igen om livet, livet och döden. De spelade vacker musik och visade massa bilder pa dig. Du var sa jävla fin.
Pa torsdag kväll akte jag och Patrick till Vallis med motorcykeln. Det var sa vackert. Bergen, naturen, vattnet. Och jag tänkte pa dej. Hela tiden tänkte jag pa dej. Precis som prästen sa: Du var tva saker, kärlek och natur. Och du finns i allt. Du finns i träden, du finns i vattnet och du finns i bergen. Du älskade ju naturen.
I lördags sa fick jag reda pa att jag hade klarat soz psy. 4.5. Precis som du. Jag kom ihag när du skrev det provet förra aret. Och du skrev till mig efterat att din tid som student pa uni Bern var förbi.Och jag blev sa orolig. Tänk om Sarah inte klarade provet. Att plugga utan Sarah. Det gar inte. Att provet hade gatt at helvete. Men sedan klarade du det. Precis som jag. Ett ar senare. Skillnaden är bara att jag inte kan berätta det för dig. Och att jag vet att jag aldrig, aldrig nagonsin kommer att plugga med dig igen.
Jag är sa jävla förbannad pa alla. Det är sa orättvist. Jag vet att jag maste, men jag vill inte leva utan dej. Jag vet varken in eller ut. Jag vet ingenting. Förutom att jag saknar dej. Fan,fan, fan!! Fan Sarah. Jag vill bara fa se dej. Prata med dej. Krama dej. Fan.
Jag saknar dej och det gör sa ont. Jag kan inte fatta. Jag kan inte första. Jag kommer aldrig att glömma dej. När jag en dag förstar att jag maste komma ihag dej kommer jag aldrig, aldrig att glömma dej. Underbara Sarah, aldrig.
Din kompis Rebecca
Sarah. Back in Bern, back in my apartment, back to Migros, back to all the buildings. And everything still looks the same. Apart from one thing. You are not here. You will never be here again.
On Thursday the sun was shining. The sky was blue and it was so hot. Everything was so still and the birds was just floating around in the sky. It was beautiful. You know how Interlaken looks when the weather is like that. Slowly the churchyard in Unterseen filled up with loads of people and we went to the place were you are suppose to rest. You are at the most beautiful place on earth, but you are not suppose to be there. It is way too fucking early.
The priest was talking loads. About life and death I assume. I hardly heard what he was saying. I could not take my eyes off the cross, the cross of light wood with the text: Sarah Bigler. It was so unreal and it hurt so much. We spread rose leaves on your grave. There was so many people there to spread leaves on your grave. Everything was so surreal. Afterwards we went to the church. The priest was talking about life, life and death again. They played beautiful music and showed loads of pictures of you. You are so beautiful!
In the evening me and Patrick went to Vallis with the motor bike. It was so beautiful. The mountains, the nature and the water. I thought about you all the time. All the time. And as the priest said: You are two things, love and nature. And you are everywhere. You are in the trees, in the water and in the mountains. The memories of you are everywhere. You loved the nature.
Saturday I got the results back from Soz Psy. 4.5. The exact result as you had last year. I remember that you wrote to me after the exam last year. That your time as a student at uni Bern was over. And I got so worried. What if you would not pass the test? To be without Sarah, no, that is not going to work. But then you passed. Just like me. One year later. The difference is that I cannot tell you that I passed. And that I know that I will never, ever have lunch with you infront of the main building. Or anywhere else.
I am so mad. I am angry with everyone. It is so unfair. I know I have to, but I dont want to be without you. I dont know anything anymore. I know nothing. Apart from the fact that I miss you, so much. Fuck, fuck, fuck. I just want to see you again. Talk to you. Hug you. Fuck.
I miss you and it hurts so much. There is nowhere to go. Nothing can make it better or make the pain go away. I dont understand. I will never forget you. When I understand that I have to remember you I will never, ever, ever forget you Sarah. But at the moment I dont understand that I have to remember you. But my wonderful Sarah. never. And for always in my heart.
Your friend Rebecca
I torsdags sken solen. Himlen var bla och det var sa varmt. Det var väldigt stilla och uppe i himlen flöt faglarna omkring. Det var vackert. Du vet ju hur vackert det är i Interlaken. Sakta, sakta fylldes kyrkogarden i Unterseen med människor och gemensamt gick vi till den plats där du ska vila. Du är pa den vackraste platsen pa jorden men du ska inte vara där. Det är alldeles för jävla för tidigt.
Prästen pratade massor. Om livet och om döden antar jag. För mig var det mest bara ett sorl av ljud. Jag kunde bara se korset, det ljusbruna korset i trä med texten: Sarah Bigler. Det var sa overkligt och det gjorde sa ont. Vi strödde rosenblad pa din grav. Massa människor som stod i kö för att fa strö rosenblad pa din grav. Alltid var sa surrealistiskt. Efterat gick vi till kyrkan. Prästen pratade igen om livet, livet och döden. De spelade vacker musik och visade massa bilder pa dig. Du var sa jävla fin.
Pa torsdag kväll akte jag och Patrick till Vallis med motorcykeln. Det var sa vackert. Bergen, naturen, vattnet. Och jag tänkte pa dej. Hela tiden tänkte jag pa dej. Precis som prästen sa: Du var tva saker, kärlek och natur. Och du finns i allt. Du finns i träden, du finns i vattnet och du finns i bergen. Du älskade ju naturen.
I lördags sa fick jag reda pa att jag hade klarat soz psy. 4.5. Precis som du. Jag kom ihag när du skrev det provet förra aret. Och du skrev till mig efterat att din tid som student pa uni Bern var förbi.Och jag blev sa orolig. Tänk om Sarah inte klarade provet. Att plugga utan Sarah. Det gar inte. Att provet hade gatt at helvete. Men sedan klarade du det. Precis som jag. Ett ar senare. Skillnaden är bara att jag inte kan berätta det för dig. Och att jag vet att jag aldrig, aldrig nagonsin kommer att plugga med dig igen.
Jag är sa jävla förbannad pa alla. Det är sa orättvist. Jag vet att jag maste, men jag vill inte leva utan dej. Jag vet varken in eller ut. Jag vet ingenting. Förutom att jag saknar dej. Fan,fan, fan!! Fan Sarah. Jag vill bara fa se dej. Prata med dej. Krama dej. Fan.
Jag saknar dej och det gör sa ont. Jag kan inte fatta. Jag kan inte första. Jag kommer aldrig att glömma dej. När jag en dag förstar att jag maste komma ihag dej kommer jag aldrig, aldrig att glömma dej. Underbara Sarah, aldrig.
Din kompis Rebecca
Sarah. Back in Bern, back in my apartment, back to Migros, back to all the buildings. And everything still looks the same. Apart from one thing. You are not here. You will never be here again.
On Thursday the sun was shining. The sky was blue and it was so hot. Everything was so still and the birds was just floating around in the sky. It was beautiful. You know how Interlaken looks when the weather is like that. Slowly the churchyard in Unterseen filled up with loads of people and we went to the place were you are suppose to rest. You are at the most beautiful place on earth, but you are not suppose to be there. It is way too fucking early.
The priest was talking loads. About life and death I assume. I hardly heard what he was saying. I could not take my eyes off the cross, the cross of light wood with the text: Sarah Bigler. It was so unreal and it hurt so much. We spread rose leaves on your grave. There was so many people there to spread leaves on your grave. Everything was so surreal. Afterwards we went to the church. The priest was talking about life, life and death again. They played beautiful music and showed loads of pictures of you. You are so beautiful!
In the evening me and Patrick went to Vallis with the motor bike. It was so beautiful. The mountains, the nature and the water. I thought about you all the time. All the time. And as the priest said: You are two things, love and nature. And you are everywhere. You are in the trees, in the water and in the mountains. The memories of you are everywhere. You loved the nature.
Saturday I got the results back from Soz Psy. 4.5. The exact result as you had last year. I remember that you wrote to me after the exam last year. That your time as a student at uni Bern was over. And I got so worried. What if you would not pass the test? To be without Sarah, no, that is not going to work. But then you passed. Just like me. One year later. The difference is that I cannot tell you that I passed. And that I know that I will never, ever have lunch with you infront of the main building. Or anywhere else.
I am so mad. I am angry with everyone. It is so unfair. I know I have to, but I dont want to be without you. I dont know anything anymore. I know nothing. Apart from the fact that I miss you, so much. Fuck, fuck, fuck. I just want to see you again. Talk to you. Hug you. Fuck.
I miss you and it hurts so much. There is nowhere to go. Nothing can make it better or make the pain go away. I dont understand. I will never forget you. When I understand that I have to remember you I will never, ever, ever forget you Sarah. But at the moment I dont understand that I have to remember you. But my wonderful Sarah. never. And for always in my heart.
Your friend Rebecca
Kommentarer
Trackback
