Du maste flytta pa dej
Jag öppnar mitt hjärta. Behöver ett forum att fa skriva av mig pa och bloggen är ju till för att skriva av sig pa. Det är en svar balans mellan att vara personlig och att vara FÖR personlig. Men det har varit ett par tuffa dagar och jag behöver fa skriva. Precis som jag känner.
Jag känner ju att de facto att jag skriver här, vittnar om en människa som har nagon slags självkänsla. Jag har haft dalig självkänsla i manga ar. Det är en känsla inom dig som är svar att beskriva. Att aldrig duga, att aldrig vara omtyckt, att inte räcka till. Att känna sig som en bluff. Det gar i vagor men min daliga självkänsla finns där. Alltid.
Med mitt nya jobb märker jag hur dalig självkänsla jag faktiskt har. Jag är osäker hela tiden, vilket gör att jag vissa ganger inte gör ett sa bra jobb som jag kanske skulle kunna. Det gör att jag fragar väldigt mycket och idag blev min arbetskollega irriterad för alla fragor. Samtidigt vagar jag inte säga ifran när nagonting inte passar och har svart att ta egna initiativ. Ett enkelt exempel är att jag skulle boka in en ny dag som jag och min arbetskollega kunde aka till Zürich pa. Jag kände mig helt handfallen. Det är liksom inte rocket science men jag kände mig ända sa fruktansvärt osäker (vi pratar alltsa om att skriva in en sak i agendan, som hon senare accepterar. No biggie).
Det är tungt just nu. Igar kom jag hem och ville bara dra nagot gammalt över mig. Men jag bestämde mig att ta fram min Mia Törnblom anteckningsbok. Som är luddig, orange, med ett ord av visdom varje dag och plats för att skriva mina egna anteckningar. Jag bestämde mig för att försöka mig pa lite positiv affirmation. Det skadar ju aldrig tänkte jag. Det blev bara negativa saker skrivna tyvärr. Det var som att pennan fick eget liv. Men jag kände att det var nödvändigt att skriva. Liksom skriv hur tillstandet är nu. För att sedan kanske bli bättre.
Det är en överväldigande och obekväm känsla. Att sakna självkänsla. Idag har jag haft graten i halsen hela morgonen och vissa kvällar har sadan stark angest att jag klättrar pa väggarna. Det känns som att jag letar i mörker. Efter nagon slags fast punkt och känsla som jag kan ta vara pa. Att bara fa känna att ”sahär känner jag och det har jag rätt till!” och att sedan fa känna ”det här är jag. Och det är okej”. Men jag vet inte vem jag är. Jag önskar att jag visste det men det gör jag inte.
Jag önskar sa gärna att jag kunde förmedla känslan inom mig. Och mest av allt önskar jag att allt bara blir bra. Jag vill sa gärna fundera ut vad som är fel. Rätta till. Veta vem jag är. Och kunna tänka pa annat.
Detta är ett bra exempel. Här sitter jag och skriver en blogg. För att jag har en sadan klump i halsen och en insida som gör uppror. Medans jag borde jobba. Fokusera pa det som är viktigt. Men här star jag och är ivägen för mig själv. Hela tiden.
Jag var bara tvungen att skriva av mig. Ryggsäcken känns tung just nu.
