Blödig
Jag är blödig. Alltid varit. Framförallt när det gäller de svagare i samhället. När det handlar om människor och orättvisa grater jag allt som ofta som ett litet barn. Jag menar mindre när jag ser svältande barn i Afrika, det är som att man har blivit avtrubbad. Men typ som när massa män kom fran ngt land i Afrika, jag kom inte ihag vilket tyvärr för att arbete i Sverige. Salde allt de ägde för att komma hit och sedan fick de inte betalt och manga utav dem är nu hemlösa i Göteborg. Det är sa sjukt. Att det kan fa ga till sa? Det är sa konstigt att vi egentligen har nog pengar i världen men ända har vi hemlösa och fattiga. Människor som svälter ihjäl och vi dör av att vi äter för mycket pommes frites. Det är en konstig värld vi lever i.
Anledningen till att jag skriver detta inlägg är jättetöntigt. Men jag säger det. Jag är sa sjukt blödig. Jag har en fruktansvärt stor empati för människor. Hur som, idag sa stod jag pa coop och skulle välja dushcreme. Och jag kunde inte bestämma mig. Luktade pa en flaska hit, en flaska dit. Trött pa alla dofter. Behöver ngt nytt. Samtidigt kom en indisk (gissar jag) man. Utan att tveka tar han Coops egna märke, en stor jävla flaska tval, som luktar typ diskmedel (jag vet. patrick köpte den imanga ar) och fortsätter iväg. Och jag blir superblödig. Jag star där i min kavaj och trendiga mössa, pluttar runt lite med min korg som jag även har slängt i en flaska rödtjut för lite mer pengar än vanligt och känner mig sa dum. Det är sa svart att förlara här pa bloggen, bade vad jag kände och vad jag menar. Jag menar nog ingenting alls men ända sa menar jag allt. Det kändes bara sa konstigt att denna man inte ens funderade pa vilken tval han skulle ta medan jag stod där och inte kunde bestämma mig. Jag fick nog daligt samvete, kände mig som den lilla bortskämda ungen jag faktiskt är.
Det är inte sa att jag kände att jag var ytlig eller velade om ytliga saker. Det var mer att jag kände att jag, 28 ar, star och väljer tval och priset spelar ingen roll. Sedan kommer den här mannen, som säkert har mer än ett barn och funderar inte ens pa vilken tval han tar, utan tar den billigaste. Jag har ju ocksa varit i den situationen att jag inte har kunnat handla vad jag vill. Allting extra billigt. Kött en gang i veckan. Men det är liksom okej eftersom att jag inte är SA gammal än. Jag tror att det är nyttigt att ha mindre pengar. Men det stack liksom till i mitt hjärta när jag tänkte pa att den här mannen alltid kämpar för att fa pengarna att ga ihop. Alltid billigt. Alltid rea. Hart jobbande för lite. Fast lite är ju överlevnad i detta fall. Jag vet inte vad jag vill skriva här mer än att jag ofta märker att jag verkligen är socialist i hjärtat. Den empati jag känner för de svagare i samhället känns ibland sjuklig. Men jag är ända glad att jag känner den. Och att jag vill dela med mig. Jag kunde ju inte direkt ha gatt fram till denna man och givit honom 100 franc (framförallt inte för att allt jag tänkte är uppbyggt pa stereotyper. Killen kanske är svinrik men sparsam t.ex.) men det hade blivit sa konstigt. Hade jag vetat att jag faktiskt hjälpte honom genom att betala skatt (inte för att jag har gjort det. Men det börjar ju nu) sa hade det nog känts bättre. Jag hade liksom inte behallt alla pengar för mig. Jag förstar inte varför jag ska ha det sa jävla bra, medan andra har det sa nedrans daligt. Jag har en lang utbildning som har kostat mig pengar, självklart vill jag ha kompensation för den. De pengar jag inte har tjänat de aren jag har pluggat vill jag gärna ha tillbaka i högre lön. Men inte mer. Vilket snurrigt inlägg. Om ingenting. Feel free to ignore it.
Summan av kardemumman, det är konstigt att vissa människor kör runt i en ferrari medan andra inte har mat pa bordet. Det är en konstig värld vi lever i. En konstig värld där mitt blogginlägg kanske passar perfekt.
Hej.
Jo. Det blev en Palmolive - Oriental beuty.
Kommentarer
Trackback
