Identitet
Jag har haft en lite mindre inre kris, med den alltför djupa, innerliga fragan av vem jag är. Om det bottnar i ett nyvunnet intresse för serien "Dexter"..kanske, kanske inte. Jag känner bara att jag inte vet vem jag är. Det känns som att jag är utan intressen. Det finns liksom ingenting som definierar mig. Patrick menar pa att jag känner sa för att jag inte har sa mkt pengar och att jag skulle bejaka mina intressen ifall jag hade pengar. Det stämmer kanske till viss del. Men samtidigt, vad skulle jag göra? Jag har ju bestämt mig för att ta upp en ny hobby. För att se om den hobbyn kan definiera mig lite mer. Dessutom är det ngt som jag gärna vill kunna och som jag kanske skulle kunna vara bra pa. Jag ska nog börja söka lite, i själen.
Nog om själsökandet. Det kommer nog att bli bra tillslut. Igar funderade jag pa att hoppa pa en vecka LCHF. Det ska ju vara sa bra och jag är sa trött hela tiden. Sa jag satte mig ner och läste lite om dieten och kände, nej, inte för mig. Jag orkar inte vara sa hard mot mig själv, jag orkar inte lägga energi pa att räkna kolhydrater, välja mat efter hjärna istället för hjärta. När man en gang har lämnat problemet mat, ska man inte ga tillbaka. Dessutom är jag nöjd (äntligen) med mina matrutiner och mina tankar runt mat. Patrick kallar "var diet" HCHF vilket translates i high carbs, high fat. Det stämmer ju inte riktigt. Vi äter för lite fett, pa tok för lite fett. Och för mkt kolhydrater. Men kolhydrater är billigt sa sa länge vi bada tjänar ungefär 10 SEK i manden sa far det duga.
Förra terminen hade jag ett proseminar (jag vet inte vad det kallas pa svenska) om ätstörningar. Pa var första föreläsning skulle vi definiera normalt. Jag menade pa att normalt är när man äter vad man vill. En kille menade att det inte stämmer. Hade han fatt äta vad han ville hade han bara ätit skräpmat och chips till frukost. Once again, I beg to differ. Självklart, sa finns det manga människor som äter i princip bara skräpmat, men är det "egentligen" vad de vill? Handlar det kanske mer om att det har tappat sin inre röst i samhällets normer och krav? Eller gamla vanor? Ett beroende som är svart att bryta? Till viss del handlar det säkert om destruktiva beteende och depressioner. Vad jag menar är att om man blir fri fran det som man "bör" och gör det man vill, sa blir allt mkt lättare. Och självklart är det mkt svarare än det later. Men jag tror att jag har hamnat där. Och det har varit en lang väg, en jobbig väg och en svar väg. Kampen med mat är inte lätt. Men, jag tror att mina matvanor är stabila och att jag har hittat rätt. Äntligen! Jag lyssnar inte längre pa samhället och alla hälsofreaks. Sverige har en förmaga av att överdriva hälsosnurran ngt sa fruktansvärt. Jag läste en kommentar fran en mamma pa fb som blev alldeles chockad av att se ett annat barn fa en chokladdryck och en crossaint till frukost. Va? It`s not the end of the world, it`s a piece of bread! Det jag menar är att det finns sa mkt restriktioner att man glömmer bort att njuta. Men hittar man en balans i matdjungeln sa kommer allt att ordna sig. Sa jag är inte säker pa vem jag är...än. Men jag har iaf vunnit kriget mot maten och alla hälsonördar. Livet är för kort, försök att lyssna pa din kropp, den vet vad du behöver.
Balans är människans bästa vän
Kommentarer
Trackback
