Fifty shades of curry
Bara nagra dagar in pa semestern blev jag (saklart, som bara hade en vecka i Thailand) magsjuk. En kaskad av spyor, hela natten. Vätskan sprutade bade bak och fram (usch, vad äckligt det lät!) Jag spenderade en dag pa hotellrummet men blev aldrig riktigt bra i magen. Den kulinariska resan slutade da. Jag at allt som var beiget. Pommes frites, bröd, ost, smör. Om jag at överhuvudtaget. Sa fort jag sag de färgglada thailändska rätterna höll jag pa att spy. Matlusten var borta. Jag kände mig ofta svimfärdig med tanke pa att jag knappt at och att lilla jag inte pallade värmen. Framförallt pa tom mage.
När jag skulle iväg till Bangkok för att resa tillbaka till Schweiz kände jag mig lite orolig. Jag var yr och rädd att jag skulle tuppa av ngnstans i ett upptaget Bangkok. Och jag var ju helt själv. Men det gick bra. Pa väg till Bangkok kom faktiskt hungern tillbaka. Och jag sag framemot dagen efter och frukosten pa Bangkoks flyplats. Västerländsk frukost utan curry, kladd eller räkor.
När jag kom fram till mitt hotell i Bangkok hade jag ett hal i magen (hole in the head?). Det fanns ingen mat pa hotellet och hotellet lag tio minuter bort fran närmaste affär. Inte sa langt, men utan belysning och väldigt skumt folk sa vagade jag inte ge mig av. Det fanns nudlar pa rummet. Det fick duga.
Helvetet startade när jag skulle flyga hem. Istället för att äta en god frukost och dricka en krämig kaffe, kramade jag toaletten pa flygplatsen. Jag hade blivit magsjuk av nudlarna....magsjuka nummer 2. Jag hade alltsa en resan pa 18.5 h framför mig. Och jag hade blivit magsjuk..igen. Jag var sa snurrig och sa ensam att jag började störtböla pa flygplatsen. Inne pa toaletten, mellan hulkningarna. Ingen förstar ju engelska och thailändarna skiter väl i att jag är magsjuk. Lost in translation, lost in bangkok.
Jag lyckades tillslut ta mig till gaten. Jag spydde i papperskorgarna pa vägen dit och kände att om det fanns en gud sa hatade han mig. Men, eftersom att jag inte hade ätit sa mkt de senaste dagarna sa blev jag snabbt bättre igen. Pa flyget till New Dehli kände jag att jag vagade ge mig pa att äta frukosten. Jag fruktade att New Dehlis flygplats skulle vara kaos och behövde ngt i magen. Men haha pa mig! Jag visste inte om jag skulle skratta eller grata när jag insag att mitt flyg var indiskt. Och frukosten bestod av nan svinstark kycklingcurry. Till alla er som ngnsin har varit magsjuka, kycklingcurry är direkt inte ett alternativ. Aja. Det far bära eller brista. Fan ocksa. Vad hände med en rostmacka och marmelad?
New Dehli var ju som en annan hönsgard. Planet fran Bangkok var försenat och jag skulle vidare till Milano. Planet skulle lyfta om en halvtimme. Att springa var inte direkt ett alternativ. När jag väl kom till ngt som jag tror att indierna kallar säkerthetskontroll, blev jag rätt uppgiven. Människor överallt och ingen riktig kö. Jag höll pa och tuppa av ett par ganger, men som tur var sa hittade jag (eller de hittade mig) en solidarisk italiensk familj som hjälpte mig. Bar mina grejer och höll i mig. De insag väl att jag madde skit. Grazie mille.
Jag hittade en indisk vakt. Och var glad att indier i alla fall förstar engelska. Jag förklarade min situation. Att jag inte hade ätit eller druckit pa flera dagar. Att jag kände mig svimfärdig och att min blekhet faktiskt inte är sa blek (om än rätt blek?) i vanliga fall. Kan jag fa ga före i kön? Han kollade pa mig och sa: Nej, du är ingen man. Män kan fa ga före i kön. Da förlorade jag allt förstand och kallade honom en fucking idiot och andra engelska ord som jag har pickat upp under min livstid. Det skulle jag inte ha gjort. Han ignorerade mig och lät alla andra förutom jag ga vidare till den dära säkerthetsmaskinen. Jävla kukskaft! Tillslut fick jag komma igenom och jag hann med flyget tillslut.
Nio timmar tog det till Milano. Det luktade curry. Om maten och om människorna. I nio timmar stod jag ut. Det är lang tid. Efter nio timmar landade jag i Milano. Där det inte luktade curry. Där jag kunde köpa en kaffe och en macka. Inget slem, inga räkor, inte starkt. Tillslut var jag framme i Schweiz. Jag klarade det!
Nu i efterhand kan jag ju bara skratta. Jag blir alltsa magsjuk tva ganger pa sammanlagt 10 dagar. Och i alla denna härlighet sa omges jag av fifty shades of curry. Härligt. Men jag klarade mig. Och nu sitter jag här i mitt rena, fina Schweiz och äter macka med edamer och paprika. What doesn`t kill you, makes you stronger heter det ju. Man klarar sig alltid. Pa ett eller annat sätt.
Ja, det var min historia om en resa som präglats av magsjuka. Jag hade ända en väldigt bra resa. Men jag tackar nej till att uppleva 18.5 h pa en spymage. Jag säger vänligt men besämt "nej tack" till det.
Kommentarer
Trackback
