Om att ramla och att försöka ta sig upp igen
Jag är slut. Slut som artist. I flera veckor har jag levt i ett ekorrhjul. Jag har pluggat, pluggat och pluggat. Och jag överdriver inte. Jag har, i nästan tre veckors tid, börjat plugga klockan 07.00 och fortsatt langt efter att middagen var serverad. Jag har inte klätt pa mig, jag har duschat ibland och jag har inte varit ute (Jo, tre ganger. En gang när jag skulle till jobbet och tva ganger när jag hade prov). Jag är slut. Trött. Orkar inte mer.
Det gar inte att beskriva vilket trycka jag har inom mig. Och runtomkring mig. Jag har flera hundratusen i skulder. Men jag har inte bara investerat pengar utan även tid. Hittills är det fyra och ett halvt ar för att vara exakt. Och jag far göra om mina prov, en gang. En jävla gang. Jag har tva bakom mig. Tva som gick daligt. Varav ett prov, om jag inte klarar det, kommer att vara ett muntligt omprov. Da är jag körd. Rökt, hej da psykolog! hej da tid! hej da mitt framtida liv! Med tva daliga prov bakom mig sa är det svart att försöka fokusera pa de tva som kommer den här veckan. Katastroftänkandet är där. Det blir pannkaka av allt. Proven som jag har den här veckan är svara. Sjukt svara. Och för att klara dem maste man ha minst 80 % rätt. Och jag vet inte hur det ska ga. Jag är rädd, orolig och ledsen. I am going nuts, cupcake! Give me me life back!
Ett utav proven handlar om stress. Och hur man kan hantera stress pa bästa sätt. Jag är oerhört dalig pa att hantera stress. De senaste dagarna har jag brytit ihop. Varit ledsen, störtgrinat och varit livrädd. En vision av mig själv som en hemlös gumma. Samtidigt har jag insett, att det som vi lär oss i skolan faktiskt stämmer. Det är sa mkt lättare att hantera stress om man har stöd (resurser), framförallt i form av sociala resurser. Och jag har en underbar resurs. Min bästa kompis och min pojkvän, Patrick.
Min Patrick har nämligen givit mig stöd, bade instrumentellt och emotionellt (ni far ursäkta svenskan om den är fel, jag kan bara de här uttryckan pa tyska). Han har lagat mat i flera veckor. Idag har han t.o.m bakad muffins. Jag har hela tiden sagt att han inte behöver laga mat. I alla fall inte pa riktigt. Nudelsoppa duger, pizza som man häver in i ugnen, perfekt. Men han har lagat mat. God mat, nyttig mat, göra-glad-mat. Hela tiden med motivationen att han vill göra mig glad. Att det är det minsta han kan göra. Och det har gjort mig sa glad. Att han vill hjälpa mig. Han har även städat. Dammsugit, skrubbat toan och torkat dammrattor.
Idag. Pa hans Söndag. Pa hans lediga dag,sa har han suttit med mig hela dagen. Och jag menar verkligen hela dagen. Först gick vi igenom EFA, sen CFA, sen strukturmodell och sen mer-niva-analysen (jag tror inte att det heter sa pa svenska). Och när jag inte fattade ngnting av det sistnämnda, gjorde han en sammanfattning. Han är helt otrolig. Han är faktiskt det.
Att Patrick har hallit min hand. Att han hela tiden tror pa mig och hjälper mig, när jag behöver, är värt mer än allt. Det har fatt mig att orka. När jag har börjat grata, har han fatt mig att tro pa mig själv igen. Han har berättat för mig hur mycket jag kan astadkomma. Och hur stolt jag borde vara över mig själv. Han har trott pa mig.
Jag är trött. Jag är rädd. Jag orkar inte mer. Men en sak vet jag. Jag har hamnat i rätt famn, i rätt hem, pa rätt plats. Home is where your heart is. Just nu är det här. För här är han.
Jag ska orka ta mig upp igen.
Och med det var sista ordet sagt. To be continued
Kommentarer
Postat av: Sofia
Jag förstår inte hur du orkar och jag får lite ångest av att bara försöka sätta mig in i din situation.
Wow. Du är så duktig! För allt du gör, skulle vara tufft för vem som helst, men du gör skiten på tyska också. Galning.
Du är min idol.
Trackback
