gudrunorut

A working class hero

 När hon var nitton år fick hon sitt första barn. När hon var tjugofyra var hon tvåbarnsmamma. Innan  hon hade fyllt trettio år var hon ensamstående mor. Då var året 1964. Hon arbetade i spärren, hon städade rum. Hon vaknade när dag fortfarande var natt. I kall nattsvart pendlade hon från sin enkla lägenhet in till hufvudstaden. Hon reste aldrig utomlands, sparsamma semestrar i Sverige. Hon betalade skatt, var aldrig sjuk. A working class hero.

Men så kom åldern och med åldern kom demensen. Och som tack för trogen tjänst fick hon sju minuter. Tre gånger om dagen. Uppvärmd mat i mikrovågsugn och en medicincocktail.  Tack för dina skattepengar, här får du falukorv och makaroner.  Eften en livstid av trogen tjänst, blev hon gammal och minnet svek. Sveriges samhälle stänger dörren, äldrevården tackar för sig och hänger upp hatten.

 Vad har hänt med Sveriges äldevård? Ingen har tid, ingen vill se och ingen orkar lyssna. Ingen kan ge tillbaka för trogen tjänst. Det finns inga resurser så vårdplatserna räcker inte till. Tio gubbar på en sjukhussäng. Det finns inga resurser så det finns ingen personal. Sjukhusets undersköterska byter kissblöja innan lunch. Pensionären i hemmet får sju minuter. Ingen tid och inga pengar för gammal kärring och skruttig gubbe.

 Hemtjänsten försöker, med lite resurser och lite personal. Våra hjältar som kämpar för gamla hjältar. Som vill hinna lyssna, som vill hinna dricka kaffe med den gamla gumman och ge den skruttiga gubben en kram. Våra hjältar i hemtjänsten som ger tillbaka til gamla hjätar, till de som har tjänat oss och byggt upp det samhälle vi lever i idag. Men finns det inga resurser, räcker inte ens det största hjärta. Att kämpa utan svärd är en förlorad kamp.

Problemet? Det är ett tvåfrontskrig. Landstinget på den ena fronten och de privata företagen på den andra fronten. Med rostiga svärd kämpar de på varsin front. Allmänna medel fördelas mellan de två. Resuserna delas på hälften och man behöver inte ha det logiska tänkandet av en matematiker för att veta att hälften är mindre än det hela. Och med lite resurser kommer konsekvenserna. Organisationen är dålig. Distriksköterskan kommer när hon hinner, killen från hemtjänsten är förvirrad och arbetsterapeuten har ingen aning om varför hon måste göra ett hembesöka hos den skruttiga städerskan. Som en rörig Kalle Anka på julafton.

 Men problemet kan skalas av till sin allra enklaste form och kvar blir värdet av människan. Att alla människor är lika mycket värde. Men någonstans på vägen glömdes det bort, solidaritet blev till produktivitet, den tredje vägen ändrade riktning och blev pengavägen och humanitet förvandlades till kaptialismen. Människan glömdes bort och kvar sitter städerskan med ont i ryggen och ljummen falukorv.

Vi måste bli enade igen. De resurser som vi har måste gå till samma lag, så att hälften kan bli ett igen. Ge tillbaka vården till landstinget.  Men inte bara för att halva resurser ska bli hela utan även för att få ordning på loftet. Att ha en enad organisation som är samlad inom samma fyra väggar, landstingets väggar. Bara så kan vi bygga upp vår äldreomorg från början, med klara premisser. Göra den stark och pålitlig. Med rättvisa löner, en organiserad arbetsplats och en klar kommunkation. Låta riskkapitalsbolagen veta att de kan investera i något annat för i Sverige så investerar folket i sina äldre och vinsten går direkt till städerskan med ont i ryggen. Joakim von Anka, släng dig i väggen, hitta ett nytt Ankeborg!

 Men för att vi ska kunna styra vår båt åt rätt håll igen, måste vi hitta tillbaka till det basala, det enkla. Vi måste hitta tillbaka till gamla grundvärderingar och se det paradoxa med att människans värde är mindre relevant än utvecklingen av ett nytt datasystem. Vi måste hitta tillbaka till det humanistiska, belöna de människor som gör det jobb som många är för fina för. Ge en rättvis lön till undersköterkan som alltid dricker kaffe med skruttig gubbe. Hylla alla de som hjälper våra gamla hjältar. Hylla de människor som förstår att a working class hero is something to be.

Rebecca Lanz