Jag gillar ju egentligen att blogga.
Jag gillar ju att blogga. Jag gillar att skriva. Men jag är en osäker människa. Med dalig självkänsla. Vem bryr sig om vad jag skriver? Vem intresserar sig för mitt graa, vardagliga "nothing is happening" liv. Men nu ska jag minsann försöka igen. För mig. För att jag tycker det är roligt.
Jag far ofta höra i skolan att jag kommer att bli en bra psykolog. Framförallt för att jag är sa transparent (finns det ordet ens pa svenska och är det ett ord som var lekman kan första?). Jag skulle vilja säga att det betyder att jag har stenkoll pa mina styrkor men även pa mina svagheter. Och att jag även pratar öppet om mina svagheter, framförallt. Jag far höra att jag är för hard mot mig själv, men jag tycker att det är viktigt att vara självkritisk. Bara sa kan man utvecklas. Och jag är nog lite stolt över det. Att jag vagar vara självkritisk och vagar vara transparent. Osäkerthet kan annars bli väldigt ful. Osäkra människor som inte är transparenta eller inte ens medvetna om sin osäkerhet, kan ofta använda andra för att framhäva sig själva. Det är det värsta jag vet. Och jag jobbar pa att kunna verbalisera det, till de människor som jag känner använder min osäkerhet för att skydda sin egen. Men jag är langt därifran än. Jag star fortfarande i vägen för mig själv. Som att jag inte har rätten att uttrycka vad jag känner, mina primära känslor (det finns även sekundära). Men ibland kan jag även känna att jag inte vet vad jag känner. Man uppmanas i klinisk psykologi att verkligen känna efter vad man känner. Vad den primära känslan är. Ibland försöker jag känna efter och det är liksom tomt. Eller helt fullt. Som ett gratt dammmoln och jag ser liksom inte igenom, jag hittar liksom inte känslorna. Svara grejer. För mig och min terapeut.
Men jag vill inte glömma hur langt jag har kommit. Med mig själv. Lärt mig att ta ansvar för mig själv. Lärt mig att reaktionen hos andra ligger hos dem, det är deras ansvar. Det jag menar är att jag ibland kan känna mig missförstadd. Eller att jag länge gjorde det. Och jag tar in allt, suger in det som en svamp. Tänker, funderar och analyserar. Tar ansvar, slar pa mig själv. Men jag har lärt mig med tiden, att reaktioner som en annan människa har, ofta berättar en historia i sig. Det later flummigt, väldigt freudianskt (vilket det ocksa är!) men fortfarande väldigt vanligt under en terapi t.ex. Att man som psykolog analyserar reaktionen av sin patient, när reaktionen inte riktigt är adekvat. Och det har jag verkligen lärt mig. Att när jag säger nagot och jag känner att jag da blir bemött pa ett helt oförklarligt sätt. Da har jag lärt mig att inte sla pa mig själv och fundera pa vad jag har gjort fel. Da försöker jag istället att tänka att det problemet ligger hos den andra personen. Jag sa nagot som var känsligt hos den andra personen. Men det kan inte ligga pa mig. Det maste den andra personen ta ansvar för. Jag suger alltsa fortfarande upp allt som en liten svamp, men nuförtiden är det mer som en liten vetenskapsman. Jag ställer upp hypoteser, funderar pa vad som kan ligga bakom en reaktion jag inte förstod. Analyserar. För jag gillar det. Men jag tar inte ansvar för reaktionerna hos de andra. De far ta ansvar för sina reaktioner, jag för mina.
Och jag tror att just det tänkandet kan hjälpa manga. Man kan lära sig sa mycket av sig själv. Genom att tänka pa hur man tänker. Metakognition. I en tvärtomsituation, om en person säger nagot till mig och jag sedan reagerar pa ett helt oväntat sätt (man kan inte säga överdrivet, eftersom att det är sa jag känner och en känsla är ju självklart aldrig överdriven utan borde bli tagen pa allvar). Da brukar jag stanna till. Tänka över vad jag tänker. Fundera pa vad det var i den oskyldiga anmärkningen, vad det var som fick mig att reagera sa starkt. Och försöka lära av mig själv.
Sa för att komma tillbaka till där vi började. Dalig självkänsla gör att jag inte bloggar. Medan mitt självförtroende stadigt stabiliseras, har min självkänsla inte utvecklats vansinnigt mycket (alltsa, jag tycker begreppen självkänsla och självförtroende är lite diffusa. Martin läxade upp mig i somras,men jag tycker det fortfarande är oklart. Kan man översätta självkänsla med self-esteem och självförtroende med self-efficacy?. För da känns det klarare. Jag pluggar ju psykologi och konstrukten i sig förstar jag. Tror jag. Jag antar bara att det vardagliga bruket och skillnaden gör mig konfunderar). Men nu är det dags att jobba pa självkänslan. Jag börjar med att blogga.
Shit, vilket flummigt inlägg. Men jag skriver D-uppsats (världens mest intressanta ämne och har inget med Freud att göra!) och da blir allt annat väldigt lätt intressant. Som att blogga t.ex. Jag lovar att nästa inlägg inte kommer att bli sa flummigt. Och inte sa langt.
Helgens promenad med fina Sofia som pluggar juridik i Zürich. Träffade henne när jag missade mitt plan fran Berlin till Zürich. Jag visade henne Bern. I 20-graders höstvärme. Bättre lördag var det!
Kommentarer
Trackback
