En liten historia
Känner mig bättre idag. Var helt väck igar. Sov hela dagen och var verkligen helt förstörd. Idag känns det som sagt mkt bättre. I tisdags blev jag sämre och sämre under dagen. Ni vet när man blir sa där tung i huvudet, halsen bara river och näsan rinner som ett vattenfall. Jag var riktigt dalig men har obligatorisk närvaro pa en föreläsning som är mellan 16-18 pa tisdagar sa det var bara att bita ihop. Det var inte kul att cykla hem. Jag har ungefär 6-7 km till skolan. Och lika langt hem. Det var langa km när jag skulle hem. Och nu till historien.
För ungefär fyra ar sedan var jag ute. Pa en pub som heter Pickwik. Som vanligt blev det mycket galej och jag "lärde känna" en kille där. Han var ettrig, men väldigt rolig. Ni vet, typ, underhallande men vill jag vara din kompis? Nej, tack. I fyllan och villan blev vi kompisar pa FB. Jag har pa senaste tiden funderat pa att plocka bort honom saklart mtp att vi faktiskt inte har pratat pa fb och senaste gangen vi pratade var 4 ar sedan. Ni vet, en sandär fbkontakt som man tänker, varför har jag honom? Hur som, i den brantaste backen pa vägen hem börjar en lastbil tuta och tuta och det later som ngn skriker Rebecca. Jag har musik i öronen sa tänker att jag hör fel och fortsätter kämpa upp för backen. Bilen fortsätter att tuta och jag tänker, matte det inte vara pa mej, det är ju galet pinsamt, människor vänder sig om och kollar. Da visar det sig vara den här killen som jag träffade för fyra ar sedan. Snacka om minne som en elefant. Inte bara känner han igen mig, PA CYKEL, i hjälm. Han gapar ju även mitt namn sa det kommer han tydligen ocksa ihag. Jag fattade självklart inte att det var han förrän jag kom hem och han skrev pa min fb att det sag ut som att jag höll pa att dö pa cykeln. Haha. Jo tack. Herregud.
Det sjukaste var att ungefär samma grej hände mig för ett par manader sedan, sjukt men inte lika sjukt. I november var vi pa en stor fest här i Bern. Blickpunkt. Alltid sjukt mkt folk. I mars sa är jag med mina vänner pa Pickwik. Inte de som jag var pa Blickpunkt pa, utan mina schweiziska kompisar. Da kommer det fram en dude till mig och ber om att fa ställa en fraga. - Självklart. - Jo, visst var du pa Blickpunkt i November. Du hade converseskor pa dig. - Eh, ja. Det var jag. - Jag tyckte väl att jag kände igen dig! Du latsades vara svenska.
Alltsa, vad har dom här killarna för minne? Med den sistnämnda slutade det med att jag ryckte fram mitt ID-kort för att visa att jag minsann var svensk. Här ska ingen komma och pasta ngt annat. Aja, det var det om det. Jag kanske borde halla lägre profil när jag gar ut. Känns halvbra att bli igenkänd av halva Bern som partyprinsessan fran Sverige:-).
Sa, dags för D-Uppsats.
Tjoo flöjt!
Kommentarer
Postat av: Elina
Jag tycker det låter festligt! Fortsätt! Puss
Trackback
