gudrunorut

När vi accelererar....

....känner jag adrenalinet i hela kroppen. Vi ska pa semester imorgon och eftersom att vi är en billös familj sa har vi lanat Pattens pappas motorcykel. Igar kväll blev det en till sväng till IKEA för att kolla säng (vi har köpt ny säng och framförallt en ny madrass. Var madrass är steinehert. I alla fall för mig. Nu har vi en 180 cm säng och varsin 90 cm madrass. Olika eftersom att jag är under 60 kg och jag och Patten inte ska ha likadana madrasser. Förlat för sidosparet!). 

 

När vi aker motorcykel tänker jag mycket pa Sarah. En anledning är motorcykelturen vi tog till Vallis den dagen hon begravdes. Det var en vacker och varm sommardag och vi akte upp i bergen. Hon finns liksom i naturen. Men jag tänker även pa Sarah för att när jag sitter där pa motorcykeln och det gar snabbt, sa känner jag mig levande, blodet pumpar och jag har lust att skrika ett lyckoskrik. Men trots att jag vet att motorcykel (som mycket annat) kan vara farligt, tänker jag aldrig pa att jag kan dö. Jag vet att risken är större, men det är inte möjligt att tänka "idag kanske jag dör. Men det är det värt". Det är som att försöka göra en mental rotation at fel hall i huvudet (föreställ dig att du vänder dig om i ditt huvud. Jag kan vrida mig at vänster, men at höger gar det inte. Det blir liksom som en gra klump i huvudet). När Sarah dog var det fler (de som inte kände henne sa bra framförallt) som sa att hon visste vad riskerna var när hon klättrade. Hon var förberedd. I alla fall till viss del. Och det gjorde mig sa arg. Det finns ingen som är förberedd pa att dö. För det händer andra, inte mig. Det är kognitivt alldeles för stort för oss att vara förberedd pa, att det inte gar. Det spelar ingen roll om du är en trakmus som sitter och läser i din fatölj hela dagarna eller om du är en base jumper. Det händer inte mig. Det händer andra. Att människor tror att Sarah pa riktigt, den morgonen, när hon satte pa sig selet och pussade Jonas pa kinden, tänkte att "det här kan vara sista gangen" är absurd. Hon var lika levande som oss den dagen och tog livet för givet som alla andra. Men sen blev hon en av dem. En av dem som dog. Som lämnade oss för tidigt. Som aldrig fick barn. Som aldrig fick avsluta sina studier. Jag haller med om att hon levde, mer än manga andra. Men hon var inte förberedd pa att dö. Manga nätter har jag haft svart att sova. Nu mindre än förut men hennes rädsla när hon föll, sjutton meter fritt fall jagar mig fortfarande ibland. De tva sekunderna hon fortfarande var vid livet, vad tänkte hon? Hur rädd var hon? Hade hon ont? Lilla Sarah, varför du? Men jag vet att hon inte var redo. För man kan inte vara redo. Hon klättrade dessutom i en nybörjarpark i Wilderswil där den högsta punkten är 17 meter. Där du star pa en plata för att säkra dig själv. Där det ska vara säkert. Där man inte ska kunna dö. Men hon gjorde det. Hon var inte förberedd och nu är hon borta. 

 

Jag älskar att aka motorcykel. Det far mig att känna mig levande. Jag älskar när det gar fort. För fort kanske. Men jag tänker aldrig att jag skulle kunna bli en utav dem. För man är aldrig förberedd. Det är underbart att aka motorcykel. Det är min tid med Sarah. Hon känns sa nära. 

 

Jag och Patrick avslutade kvällen med middag i kvällsolen. Det var en fin kväll. Patrick, jag och Sarah. 

 

 

 

 

 

Vad fint skrivet Rebecca! Alldeles så tror jag också det är. Puss och kram ❤️

<3