gudrunorut

De gamla och jag

Nästa år fyller jag trettio. No more twenty something. Och ibland känner jag mig gammal. Men idag så följde jag med mormor på dagvård och förstod att allt är relativt men att livet nog går väldigt snabbt. Men jag hade så himla roligt och gick därifrån med ett stort leende på mina läppar.  Anledningen till att jag var med överhuvudtaget var för att min mormor är en surprupp som vägrar gå upp dit trots att hon tycker det är kul när hon väl kommer dit. 

 

När jag kom till mormor tvärvägrade hon. Hon ska minsann inte ditt. Bara massa fina damer och så kommer det en skitgumma. Efter ett tag fick jag hjälp utav en såndär underbar vardagshjälte, Susann, från hemtjänsten.  Tillsammans lyckades vi övertala mormor. Hon var en ängel med mormor och det var kul att se.  Mormor kan vara en sådan grinkärring men hon är även full i fan och gillar när man ger igen. Vi kom iväg,  Susann skjutsade oss och mormor lät oss veta att hon minsann inte skulle stanna hela dagen. .om det inte var så att en karl kunde skjutsa hem henne lite senare. Haha. Och på dagvården, vilket härligt gäng. Både personal och dagsgäster var så himla trevliga och både jag och mormor kändes oss välkomna. Det började med morgongymnastik och det var himlans kul att göra det med mormor.  Efter det blev det fika och t.o.m jag fick frukost. 

 

Efter frukosten halv elva tänkte jag att jag måste hem (lite orolig för hur jag skulle säga det till mormor. Hon hade nämligen sagt till alla hennes nyvunna vänner att "det här är mitt barnbarn. Hade hon inte kommit imorse då hade jag inte kommit hit. Hon ska vara med mej hela dagen"). Men, det var inga problem. Jag sa bara att "nu går jag hem. Vill du vara kvar eller ska vi ringa en taxi till dej?" "Åka hem nu? Nej, vet du vad, vi har ju inte ens ätit lunch än". Det här är alltså surpruppen som sa usch, fy och ni tvingar mej att åka. Åker jag dit då vill jag inte vara kvar hela dagen. Och nu verkade det som att hon aldrig ville hem. Jag log hela vägen hem. För att det finns så himla mycket fina människor,  gamla som unga och för att det sista jag såg var en vinkande mormor som satt på sin rullator,  med sina kompisar och vinkade till mig, innan hon vände sig till sina vänner för att säga "Det där är mitt barnbarn. ..". Resten hörde jag inte men vad jag vet, är att mitt hjärta är lite extra varmt idag.

 

 

 

 

 

Du är för härlig! Underbart för din mormor att kunna få "visa upp" sitt barnbarn, det gjorde henne stark och stolt! Min faster Britt går också på Solrosen. Kram!

Såg senare att hon faktiskt sitter där lite skymd.