gudrunorut

Sahär med facit i hand...

 

...är lördagens maraton en av de roligaste grejerna jag ngnsin har gjort. Och jag kommer att göra det igen och igen och igen. Tills kroppen säger nej. Förhoppningsvis aldrig. Jag sitter här och försöker samla känslorna, intrycken och dagen i sin helhet. Jag är fortfarande omtumlad. Omtumlad över att det gick sa bra, att jag klarade det, att det var sa roligt och hur stark ens kropp egentligen är. Jag försöker att första känslan i min kropp. När jag kommer i mal. Den otröstliga graten, lyckan. Den är obeskrivlig. För mig, som blev sjuk och tränade väldigt lite manaden innan. För mig som sprang tjejmilen pa 1:00:00 och da med andan i halsen. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag trodde att de första 26 km skulle bli för tuffa och att jag skulle vara för langsam. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag hade inget hopp om en tshirt i mal. Ingen medalj. Jag trodde att jag skulle ta emot de andra. Fira dem. Sa trots att jag var taggad vid starten sa var jag samtidigt besviken. Jag har statt där vid malet och hejat pa Helen sa manga ganger. Jag hade sa gärna vilja uppleva det själv. Och det visade sig att jag var starkare än jag trodde. Jag fick fira med de andra. Och känslan gar inte att beskriva med ord. 

 

 

 

 

Den här sträckan hade jag verkligen fasat för. Men som ni ser sa var jag bade glad och fit for fight efter 20 sprugna km. Sa även Patten. När jag kom till Lauterbrunnen började jag tänka att "det här kan fan ga". Och kvastgubben som tar ut folk sag jag inte röken av. Efter att man har sprungit de första 26 kilometrarna är det som att man springer in i en vägg, BAM och det börjar stiga. 45 grader. 

 

 

Mina ben var riktigt tunga. Varje steg var väldigt tungt. Jag sneglade ibland pa massagetälten men sen tänkte jag att "äh, vad fan. Vi kör pa". Och det gjorde jag. Plattare blev det inte. Det roligaste är väl att jag under stor del av sträckan mer började oroa mig över de facto att jag hade glömt att smörja in mig med solkräm. Jag, blekfisen. I stralande sol. Pa 2000 meters höjd. Jag sag bondbrännan och blasorna i mitt inre. Men jag klarade mig faktiskt. Var för snabb för solens stralar:-)

 

Sista stationen och mätningen är vid ngnting som heter "Wixi". Den kommer vid kilometer 38. Jag hade en sandär sms-service (i jämförelse med Sverige, ingar sms-servicen och kan användas utomlands) och hade registrerat pappa sa han fick ett sms vid de olika stationerna. Han fick ett sms vid "Wixi" och efter en timme blev han orolig berättade han. Han trodde att nagot hade hänt da jag inte hade natt mal. Ska jag ringa Patrick? hade han tänkt. Nej pappa. Sista 4 km tar minst en timme. Det är som sagt BRANT. Men han är gullig han pappeli.

 

 

Sahär gar det uppför i slutet. Langt. Och nu har man, eller jag hade det iaf, riktigt tunga ben. Fast jag kände mig ända rätt fit och försökte köra om de andra, men det är väldigt svart eftersom att det är sa brant och smalt. Och det är lätt att man gör ett feltramp och ramlar ner för ett stup när benen är sa trötta. Sa mest höll jag mig pa min plats. 

 

Den sista delen skulle jag vilja ha filmat. Du har stigit i tre timmar. Du har kämpat dig uppför. Tunga ben blandat med eurofori. I alla fall för min del. Passerar du Wixi sa kommer du att komma i mal. Sa fran den punkten kom kickarna tätt inpa. Fan jag kommer att klara det! När du har kommit upp för den sista stigningen star människor och hjälper dej över sista biten för att det är smalt och brant. Här delar de även ut choklad och Helen har manga ganger pratat om den här chokladstenen. Sen gar det nerför. Du har malet framför dej och alperna bakom dej. Du ser alla människor som hejar pa dej. Du känner stoltheten, den otroliga lyckan, din starka (om än trötta) kropp. Och sa springer du in i mal.

 

 

Patrick körde självklart en öl efter mal. Hans andra Jungfrau var nu avklarat. 

 

 

Min hjälte Helen. Henne sjätte Maraton. Min viking! Nu vet jag vad det är du har tjatat om de senaste sex aren! Och glad att jag fick dela det med dej. Du är sa himlans bra.

 

 

 

(Älskar den här bilden). Sa fort jag sag Patrick släppte allt och graten kom. Jag kände mig som "the worlds greatest". Kom i mal och Helen kramade mig och jag grät som ett otröstligt barn. Har aldrig varit sa stolt över nagot jag har gjort. Nagonsin i mitt liv. Jag skulle vilja ateruppleva den känslan om och om igen. 

 

Tack till alla som kom och hejade. Tack till Pascal (tack för bilderna!), Nadja, Patricks pappa Jürg, Sophia och hennes besök fran Sverige, Nicole, Tamara, Babs och alla andra. Tack till er som hejade pa avstand. Tack snälla Sofia för dina stöttande ord. Du trodde pa mig och det kändes väldigt bra. Det betydde jättemkt för mig. Och framförallt tack till Helen och Patrick. För att ni finns i mitt liv. Inte bara pa Jungfrau utan alltid. Ni är sa sjukt bra. 

 

Nu ska jag plugga det sista innan jag har prov i eftermiddag. Om jag kan. Har fortfarande en sadan svindlande känsla i magen. Vilket lördag!

 

 

 

Jag börjar nästan gråta när jag ser dig gråta på bilderna. :)
Så himla imponerande! Jäkla psyke du måste ha.

Jaha då sitter man på jobbet och grinar... /Stolt vän!