Early bird

Nej men hej! 
Bloggen har legat på is väldigt länge (förutom ett litet politiskt inlägg för en vecka sedan)...typ sedan januari. Jag gillar egentligen att skriva men motivationen har saknats.
 
Jag är lite hispig när det gäller att köra bil och att komma försent vilket gjorde att jag imorse begav mig till Sollentuna 6.30 när jag skulle vara vid attunda tingsrätt som vittnestöd 8.30...haha. Så nu sitter jag här och tittar på klockan som går saktare än någonsin.
 
Galet sliten. Förkyld, ont i halsen och supertrött av lite sömn av lite sömn och medicin. Det ser nämligen ut som att jag har bechterews sjukdom vilket är en kronisk ledsjukdom. Sjukdomsförloppet är i de flesta fall väldigt bra, där man kan leva helt vanligt med skov ibland. Dom bra nyheterna är att träning är det allra bästa för att förmildra omständigheterna..däremot finns det inte på världskartan att jag skulle kunna träna i nuläget. I förrgår natt hade jag så ont att jag trodde jag skulle förgås. Jag fick smärtstillande och anti-inflammatoriska tabletter från Faluns lasarett så vi får se vad som händer. Lite omtumlad av de facto att det kan vara kroniskt men glad att det inte är vätre.  Glaset är halvfullt typ. 
 
Nej nu ska jag dra till tingsrätten. Hoppas på lite mer spännande fall än senast då det grövsta brottet var bilbältesförseelse 😅. 
  Kram från mig 
 

With the terror on our doorstep...


Our world is shattering before our eyes. Or at least that is how I feel. The aftermaths of Friday´s terror attacks on the people of Paris lies heavy in our memory. Sweden´s scale of likelihood of a terror attack increased from a 3 to a 4. We are being told to live as normal as possible but to be alert. It is hard to live as normal as you can when you feel that your country and your life is being threatened. You can almost feel a thick air of fear and anxiety all around the world and then they ask us to live as normal as possible. It is hard. To live. A normal life. Today.

 

And while ISIS is causing fear, right-wing extremists are spreading hatred. There is a wind of right-wing extremism sweeping through Europe. This is the perfect opportunity for them to turn around and go “told you so” and denigrate Islam and Muslim’s around the world. Close the boarders and let us live free they say. So the fear we feel is justifiable. But the most important question is, how do we move on from here?

 

First, we must separate the two and bear in mind that the people crossing our borders are not terrorists but victims of terrorism. We must step out of our fear and open our hearts. We must not let them win. We must also live as normal as possible. We must not be afraid. If we are, not only does ISIS take our lives, but they take our freedom and we must not let them. But more importantly, fear easily leads to hatred. And hatred will do no good. In times of darkness, the people of the world must unite, no matter what race, religion, sex or colour, we must not be afraid and we must not start hating (and now, join in a circle and sing kumbaya my lord:-)).

But we also have to start accepting one another. Your truth is your truth. But your truth does not have to be your neighbour´s truth. We live in a multicultural society and we must learn how to live together. We must let our Christian´s be Christian´s and our Muslim’s be Muslim´s. We must let our neighbour be who he wants to be. If we want to live side by side, we must accept that our truth is our truth. If we don´t, we are no better than them. ISIS and the right-wing extremists that is.

If we do not unite, we will not win. And it starts with the small details. Facebook is a great forum to observe these kind of details. Initially, I was annoyed with the hashtag #prayforparis and #prayfortheworld (and to be honest, I still am) However, if you think that prayer will help, I accept that because it is the intention that matters and not the consequence* Although a detail, I saw a beautiful example of this on facebook. As Saturday went on, we could see how the French flag spread to profile pictures all over the world. It did not feel right to me so I never changed mine. And then I saw this comment. A man commented a woman who had changed her profile picture. It said something like “do something proper about the situation rather than just changing your profile picture” and she replied “Perhaps the flag is for us people who cannot express ourselves with words”. And I found her comment so beautiful. A little detail but such a beautiful detail of how we are different. There was another trend on facebook. With people being annoyed with the fact that only when the terror attack happened on our doorstep we reacted (there is around thirty terror attacks A MONTH worldwide). But the truth of the matter is that our reaction is in the nature of our being. What is close to us, culturally and geographically, will always be most important to us. Because of the simple reason that it could have been me. And the people who were killed could have been me. You might think that this section of this post is weird (if not the whole entry) but what I mean is that these details are so unnecessary. We must unite and we must let people be. Live and let live. I don´t mean that we should not discuss things with each other. All I am saying is pick your battles.

It is also time for us to look in the mirror and realize that what ISIS is doing to us, has been done to them. Don´t get me wrong, two wrongs do not make a right but no matter what your truth is, killing innocent people must be wrong. So when the U.S flew over to Syria with a plane full of bombs and attacked ISIS on Saturday, they again, killed civilians. If they did not this time, they certainly have in the past (and obviously, it is not only the U.S but the whole western civilization). And although many might think so what? A couple of civilians in the war against terror. But if we think like that we are no better than ISIS. We are exactly like them. We are convinced of our truth and we use all weapons to fight for our cause. Just like them. Remember, no matter what our truth is, we must not kill innocent people. That goes for them. And it goes for us. 


So instead of letting our fear and hatred take over, we have to ask ourselves, who are they? ISIS that is. I reckon that we should start by talking about the individual rather than the group. Like all extremists, ISIS as a group is dangerous. But each individual on their own, is not. Young men and women travel from Sweden to fight for ISIS. And this is where we need to start. We need to ask ourselves who but also why somebody decides to leave Sweden to go and fight for ISIS. And perhaps more importantly, why do they return to hurt us? Because we need to understand these individuals. We will never understand ISIS, as a group they are evil. But as individuals, they are not. We need to realize that to a certain extent this is a consequence of our society where segregation is growing and the economical gaps are becoming bigger and bigger. We must ask ourselves why.

The complexity of the matter is undeniable but to conclude, we must not let our fear win. Because out of fear, hatred thrives. We have to show acceptance towards our fellow human beings in order for us to unite and not discuss petty details. We have to start self-reflect and realize that our truth is only just that, our truth but perhaps not our neighbours. We have to start live as we learn. Two wrongs don´t make a right. But most importantly, we must try to understand these individuals. We have to ask ourselves “who” and “why”. Because knowledge is the only road to redemption.

 

You might react to this entry and ask yourself “but what about them?”. Why should I be responsible for their actions? You are not. But you are responsible for yours. There is this golden sentence if you ever go to therapy “the only thing you can change is you”. It might seem unfair but you cannot change them, but you can change you. And you can have an impact in your life by changing you. Just like you are held responsible for your actions, so are they. But you can never change them. 

 

With love

Rebecca

 

* I have to admit that I am happy that not all people decide that prayers will be the solution. I certainly do not believe that they are

 

 
 

Bloggtomt

Har inte bloggat pa över en manad. Har känts skönt men samtidigt väldigt tomt saklart. Jag star väldigt osäker i min blogg. I livet ocksa kanske men även i min blogg. Ibland har jag känt en slags meningslöshet när jag "bara" skriver om vad jag har gjort under veckan och vad jag ska äta till middag. Att dela med mig gör jag gärna men vill kanske nischa in bloggen. Pa ett eller annat sätt. Pa vinst och förlust. Manga tankar som ramlar omkring här pa Scheunerweg 7. 
 
Jag lovar att jag aterkommer snart igen. Innischad eller ej. Det far vi se da.
 
Med hjärtat i handen
 
Ha en bra dag. 

Vacker lat

https://www.youtube.com/watch?v=nbWH5929cic

Hem till ett annat hem

Sitter på tåget hem. Eller till ett annat hem. Upp till berget. Till farmor och farfar. Och pappa. Det blir köttbullar till middag (tack pappa!) och kortspel. Lugn lördagkväll.
 
I morgon ska vi träffa tjocka släkten. Pappas kusiner. Fast nu när jag tänker på det är jag osäker på om det är pappas kusiner. Det måste jag fråga. 
 
Vi ska till två hushåll och det första stoppet känns lite emotionellt. Det är till Tobbes gudfars ex-fru, hennes nya man och deras två barn. Jag har inte sett dem på minst 15 år. Ibland kommer livet emellan.
 
Pappa var alltid noga med att ta med oss ofta till Schweiz (tyvärr inte med att prata schweizertyska. Men det löste sig ju i slutändan:-D). Varje sommar hälsade vi på Beat, Sabine, Rolf och Mark. Beat, Tobbes gudfar,  var underbar. En bra gudfar och vi båda var stora fans. Beat var även pappas bästa kompis (och kanske kusin?). 
 
Men så kom sommaren som ändrade allt. Jag minns det som igår. Jag var på Ådö när mamma och pappa kom. Mamma bredde ut deras handdukar och pappa traskade direkt ut i vattnet. Huvudet neråt och vatten till knäna. Inte ett ord. Mamma berättade att Beat var död. Han hade varit på fotbollsläger med sonen Rolf och hade ramlat ihop på planen. Hjärtat hade slutat slå. Jag såg pappa framför mig. Jag tror inte att han grät. Aldrig framför mig. Vad jag kan minnas. Men där var min pappa, som alltid är så glad. Nedsjunket huvud och vatten till knäna. Pappa som förlorade sin 18-åriga syster samma år som jag föddes. Och nu hade förlorat sin bästa vän.
 
Sedan dess blev det aldrig som det varit. Vi åkte och hälsade på Sabine och hennes nya man ibland. Men det var inte samma sak och tillslut slutade vi att besöka dem. Men imorgon är det alltså dags igen. Jag har sett att Rolf, den yngsta sonen och han som var med när hjärtat gav upp, själv är pappa.  Mark vet jag inget om. Det ska hur som bli kul att träffa dem igen.
 
Tänk vad många människor man förlorar under ett liv. Och hur livet kan förändras så snabbt. Det är verkligen viktigt att försöka att inte ta en enda dag för givet. För imorgon kan det vara för sent. Stor tanke,  omöjlig att omsätta. 
 
Det blev en nostalgisk tågresa. Å andra sidan har jag alltid varit lite nostalgisk. Nostalgirebecca. Det är nog därför jag är ett Lasse Winnerbäck fan.
 
Puss på er och ta hand om varandra! 
 
 

Sjuk och jävlig men Björn gör mig lite gladare.

Sjuk igen. Jag är sa trött pa att vara sjuk. Nu sitter jag här pa jobbet och dricker äckligt förkylningste och knaprar tabletter. Vägrar att sjukanmäla mig igen. Tva ganger inom tva manader. Det är inte superbra statistik. Men det värsta med att vara sjuk är allt man missar. Jag missar att träna vilket jag tycker är superkul och jag börjar faktiskt fa riktigt bra rutin (förutom när jag är sjuk som en bajskorv), jag missar min pappa typ. Han var ju här igar men jag var hängig och inget vidare sällskap. Igar skulle jag även ut och äta med Patrick. Det blev „Hart of Dixie“ och laxbaguette istället. Imorgon är det födelsedagsfest. Jag vill sa gärna ga men jag vet inte hur fit jag kommer att vara.

Det som gör mig lite gladare är min nya fina klocka och kläderna pappa tog med sig som jag hade beställt fran Sverige. Och det faktum att jag har bokat en tid pa Björn Axen dagen innan julafton. För att göra mig lite piffig. Gick ju till en frisör för ungefär en manad sen men hon var sa langsam sa jag hann bara färga haret (vilket knappt syntes). Klippningen hanns det inte med. Men nu väntar jag tills den 23 December och sen kör vi raaaakt av ba!

En sjuk jag.
 
 
 

The war of the office

Sjuk igen. Andra gången på en månad. Jag misstänker att anledningen är kriget på kontoret. Den ena fryser och sätter på en ugn som sprutar varm luft och den andra tycker att det är för varmt och öppnar fönstret. Konsekvensen: jag blir sjuk. Och det suger balle. Tur att pappa tog med sig kuckilurmedicin.
 
 

You what?

Startplats tilldelad

Rebecca Lanz, du har tilldelats en startplats i Vätternrundan 2015 med starttid 21:50.

För att din startplats ska bli giltig har du 5 dagar på dig att genomföra betalningen. Detta görs på Mina Sidor.

Vet inte vad jag tycker är värst. Att pappa inte har betalat at mig eller att jag faktiskt ska cykla trettio mil i Juni:-)


Helgen är väl kommen

Underbara helg. Kan man säga nagot annat? Vi har haft underbart vacker väder och sa även idag. Patrick är i militären sa det är extra skönt pa helgerna da han kommer hem. I fredags hade jag fint middagssällskap i form av Helen och Sophia. Tyvärr tog jag inga bilder men det var en mysig kväll. Ibland är tacos och tjejsnack det enda som behövs. Pa lördagen ville jag och Patrick vandra men prioriterade att sova och kom inte iväg förrän tolv. Sa vi promenerade i tva timmar och malet blev IKEA. Varma, härliga första november.
 
 
Kunde inte lata bli att ta en bild pa den sötaste bänken istan. Visst är den gullig? Pa IKEA höll vi (läs jag) mig i skinnet. Vi köpte lite presentpapper inför julpappersinslagningen som faktiskt lurar runt hörnet, lite ljus och annat smatt och gott men det blev inte sa mycket mer.
 
Och sa blev det kväll och vi var inbjudna till tva nära kompisar till oss bade, Stuvi och Nora, för arets första raclette. Det är sa jävla gott. Och vi at som vanligt för mycket. Middagen rundades av med en kiwisorbet. 
 
 
 
 
Fin och trevlig lördag. Idag tänkte jag och Patrick satsa pa en joggingrunda tillsammans. Vi far se om vi kommer iväg.
 
Kram

B-Day Giiirl

Idag fyller världens finaste Soffa 29 ar. Jag är som vanligt langt bort men du är nära i mitt hjärta ska du veta! Sofia är en sandär kompis som jag inte pratar med varje dag men när vi ses sa känns allt som vanligt. Under aren har vi gatt igenom mkt tillsammans, bade individuellt men även tillsammans. Det har varit allt ifran att diskutera huruvida vi ska beställa en vesuvia med hälften med champignoner eller en capriccosa (jag orkar inte kolla stavningen) med hälften utan champignoner (beställde vi en pizza i slutändan Sofia?) till betydligt mer allvarliga saker. Hur som helst, Sofia är en utav mina bästa kompisar och en riktig stjärna pa min himmel. Du är sa bra pa alla sätt och jag är sa glad att just du är min kompis. För du är en sa bra kompis. 
 
Have a wonderful b-day och sa ses vi snart. Puuuussss
 
 
 
 

Tillstand

Ville bara titta in och meddela att jag mar bättre idag. Eller iaf just nu. Jag tränade igar och umgicks med Helen, den finaste och klokaste vännen man kann ha. Det är skönt att kunna prata om sadan djupa saker, samtidigt som Helen har tendensen att göra det tragiska till nagonting roligt vilket jag uppskattar. Kom hem och körde lite positiv affirmering. Om det hjälper kann bara tiden utvisa. Men nagot maste jag försöka med. Det var det om det.

Vi hörs.


Du maste flytta pa dej

Jag öppnar mitt hjärta. Behöver ett forum att fa skriva av mig pa och bloggen är ju till för att skriva av sig pa. Det är en svar balans mellan att vara personlig och att vara FÖR personlig. Men det har varit ett par tuffa dagar och jag behöver fa skriva. Precis som jag känner.

Jag känner ju att de facto att jag skriver här, vittnar om en människa som har nagon slags självkänsla. Jag har haft dalig självkänsla i manga ar. Det är en känsla inom dig som är svar att beskriva. Att aldrig duga, att aldrig vara omtyckt, att inte räcka till. Att känna sig som en bluff. Det gar i vagor men min daliga självkänsla finns där. Alltid.

Med mitt nya jobb märker jag hur dalig självkänsla jag faktiskt har. Jag är osäker hela tiden, vilket gör att jag vissa ganger inte gör ett sa bra jobb som jag kanske skulle kunna. Det gör att jag fragar väldigt mycket och idag blev min arbetskollega irriterad för alla fragor. Samtidigt vagar jag inte säga ifran när nagonting inte passar och har svart att ta egna initiativ. Ett enkelt exempel är att jag skulle boka in en ny dag som jag och min arbetskollega kunde aka till Zürich pa. Jag kände mig helt handfallen. Det är liksom inte rocket science men jag kände mig ända sa fruktansvärt osäker (vi pratar alltsa om att skriva in en sak i agendan, som hon senare accepterar. No biggie).

Det är tungt just nu. Igar kom jag hem och ville bara dra nagot gammalt över mig. Men jag bestämde mig att ta fram min Mia Törnblom anteckningsbok. Som är luddig, orange, med ett ord av visdom varje dag och plats för att skriva mina egna anteckningar. Jag bestämde mig för att försöka mig pa lite positiv affirmation. Det skadar ju aldrig tänkte jag. Det blev bara negativa saker skrivna tyvärr. Det var som att pennan fick eget liv. Men jag kände att det var nödvändigt att skriva. Liksom skriv hur tillstandet är nu. För att sedan kanske bli bättre. 

Det är en överväldigande och obekväm känsla. Att sakna självkänsla. Idag har jag haft graten i halsen hela morgonen och vissa kvällar har sadan stark angest att jag klättrar pa väggarna. Det känns som att jag letar i mörker. Efter nagon slags fast punkt och känsla som jag kan ta vara pa. Att bara fa känna att ”sahär känner jag och det har jag rätt till!” och att sedan fa känna ”det här är jag. Och det är okej”. Men jag vet inte vem jag är. Jag önskar att jag visste det men det gör jag inte.

Jag önskar sa gärna att jag kunde förmedla känslan inom mig. Och mest av allt önskar jag att allt bara blir bra. Jag vill sa gärna fundera ut vad som är fel. Rätta till. Veta vem jag är. Och kunna tänka pa annat.

Detta är ett bra exempel. Här sitter jag och skriver en blogg. För att jag har en sadan klump i halsen och en insida som gör uppror. Medans jag borde jobba. Fokusera pa det som är viktigt. Men här star jag och är ivägen för mig själv. Hela tiden.

Jag var bara tvungen att skriva av mig. Ryggsäcken känns tung just nu.

 

Drömma sig bort

Dyr och för tillfälle slut i lagret. Men, jag drömmer iaf. Underbart fin jacka. 

Upp och ner

Vissa dagar är så. Upp och ner alltså. Idag är en sån dag. Skulle vilja gråta. Men går på spinning istället. 

Present till mig. Fran mig.

Första lönen är pa ingang. Jiihuu. Förutom Patricks julklapp som ska beställas bums sa har jag även klickat hem dessa online. Det allra bästa med Schweiz (det kanske gar i Sverige med) är att man kan söka pa "rabatt" och sen pa bolaget och sa dyker det upp massa rabatter. Sa jag fick 150 SEK rabatt. Rakt av ba! Och skorna blev billigare än i Sverige. Eller stövlarna kanske är mer rätt ord.
 
 
E-M..om jag inte missminner mig har din snela pojkvän köpt ett par likadana. Da kan vi köra partnerlooken i vinter. Skillnaden är väl framförallt att jag saknar barnvagn:-)

RSS 2.0