Early bird
With the terror on our doorstep...
Our world is shattering before our eyes. Or at least that is how I feel. The aftermaths of Friday´s terror attacks on the people of Paris lies heavy in our memory. Sweden´s scale of likelihood of a terror attack increased from a 3 to a 4. We are being told to live as normal as possible but to be alert. It is hard to live as normal as you can when you feel that your country and your life is being threatened. You can almost feel a thick air of fear and anxiety all around the world and then they ask us to live as normal as possible. It is hard. To live. A normal life. Today.
And while ISIS is causing fear, right-wing extremists are spreading hatred. There is a wind of right-wing extremism sweeping through Europe. This is the perfect opportunity for them to turn around and go “told you so” and denigrate Islam and Muslim’s around the world. Close the boarders and let us live free they say. So the fear we feel is justifiable. But the most important question is, how do we move on from here?
First, we must separate the two and bear in mind that the people crossing our borders are not terrorists but victims of terrorism. We must step out of our fear and open our hearts. We must not let them win. We must also live as normal as possible. We must not be afraid. If we are, not only does ISIS take our lives, but they take our freedom and we must not let them. But more importantly, fear easily leads to hatred. And hatred will do no good. In times of darkness, the people of the world must unite, no matter what race, religion, sex or colour, we must not be afraid and we must not start hating (and now, join in a circle and sing kumbaya my lord:-)).
But we also have to start accepting one another. Your truth is your truth. But your truth does not have to be your neighbour´s truth. We live in a multicultural society and we must learn how to live together. We must let our Christian´s be Christian´s and our Muslim’s be Muslim´s. We must let our neighbour be who he wants to be. If we want to live side by side, we must accept that our truth is our truth. If we don´t, we are no better than them. ISIS and the right-wing extremists that is.
If we do not unite, we will not win. And it starts with the small details. Facebook is a great forum to observe these kind of details. Initially, I was annoyed with the hashtag #prayforparis and #prayfortheworld (and to be honest, I still am) However, if you think that prayer will help, I accept that because it is the intention that matters and not the consequence* Although a detail, I saw a beautiful example of this on facebook. As Saturday went on, we could see how the French flag spread to profile pictures all over the world. It did not feel right to me so I never changed mine. And then I saw this comment. A man commented a woman who had changed her profile picture. It said something like “do something proper about the situation rather than just changing your profile picture” and she replied “Perhaps the flag is for us people who cannot express ourselves with words”. And I found her comment so beautiful. A little detail but such a beautiful detail of how we are different. There was another trend on facebook. With people being annoyed with the fact that only when the terror attack happened on our doorstep we reacted (there is around thirty terror attacks A MONTH worldwide). But the truth of the matter is that our reaction is in the nature of our being. What is close to us, culturally and geographically, will always be most important to us. Because of the simple reason that it could have been me. And the people who were killed could have been me. You might think that this section of this post is weird (if not the whole entry) but what I mean is that these details are so unnecessary. We must unite and we must let people be. Live and let live. I don´t mean that we should not discuss things with each other. All I am saying is pick your battles.
It is also time for us to look in the mirror and realize that what ISIS is doing to us, has been done to them. Don´t get me wrong, two wrongs do not make a right but no matter what your truth is, killing innocent people must be wrong. So when the U.S flew over to Syria with a plane full of bombs and attacked ISIS on Saturday, they again, killed civilians. If they did not this time, they certainly have in the past (and obviously, it is not only the U.S but the whole western civilization). And although many might think so what? A couple of civilians in the war against terror. But if we think like that we are no better than ISIS. We are exactly like them. We are convinced of our truth and we use all weapons to fight for our cause. Just like them. Remember, no matter what our truth is, we must not kill innocent people. That goes for them. And it goes for us.
So instead of letting our fear and hatred take over, we have to ask ourselves, who are they? ISIS that is. I reckon that we should start by talking about the individual rather than the group. Like all extremists, ISIS as a group is dangerous. But each individual on their own, is not. Young men and women travel from Sweden to fight for ISIS. And this is where we need to start. We need to ask ourselves who but also why somebody decides to leave Sweden to go and fight for ISIS. And perhaps more importantly, why do they return to hurt us? Because we need to understand these individuals. We will never understand ISIS, as a group they are evil. But as individuals, they are not. We need to realize that to a certain extent this is a consequence of our society where segregation is growing and the economical gaps are becoming bigger and bigger. We must ask ourselves why.
The complexity of the matter is undeniable but to conclude, we must not let our fear win. Because out of fear, hatred thrives. We have to show acceptance towards our fellow human beings in order for us to unite and not discuss petty details. We have to start self-reflect and realize that our truth is only just that, our truth but perhaps not our neighbours. We have to start live as we learn. Two wrongs don´t make a right. But most importantly, we must try to understand these individuals. We have to ask ourselves “who” and “why”. Because knowledge is the only road to redemption.
You might react to this entry and ask yourself “but what about them?”. Why should I be responsible for their actions? You are not. But you are responsible for yours. There is this golden sentence if you ever go to therapy “the only thing you can change is you”. It might seem unfair but you cannot change them, but you can change you. And you can have an impact in your life by changing you. Just like you are held responsible for your actions, so are they. But you can never change them.
With love
Rebecca
* I have to admit that I am happy that not all people decide that prayers will be the solution. I certainly do not believe that they are
Bloggtomt
Vacker lat
Hem till ett annat hem
Sjuk och jävlig men Björn gör mig lite gladare.
Sjuk igen. Jag är sa trött pa att vara sjuk. Nu sitter jag här pa jobbet och dricker äckligt förkylningste och knaprar tabletter. Vägrar att sjukanmäla mig igen. Tva ganger inom tva manader. Det är inte superbra statistik. Men det värsta med att vara sjuk är allt man missar. Jag missar att träna vilket jag tycker är superkul och jag börjar faktiskt fa riktigt bra rutin (förutom när jag är sjuk som en bajskorv), jag missar min pappa typ. Han var ju här igar men jag var hängig och inget vidare sällskap. Igar skulle jag även ut och äta med Patrick. Det blev „Hart of Dixie“ och laxbaguette istället. Imorgon är det födelsedagsfest. Jag vill sa gärna ga men jag vet inte hur fit jag kommer att vara.
Det som gör mig lite gladare är min nya fina klocka och kläderna pappa tog med sig som jag hade beställt fran Sverige. Och det faktum att jag har bokat en tid pa Björn Axen dagen innan julafton. För att göra mig lite piffig. Gick ju till en frisör för ungefär en manad sen men hon var sa langsam sa jag hann bara färga haret (vilket knappt syntes). Klippningen hanns det inte med. Men nu väntar jag tills den 23 December och sen kör vi raaaakt av ba!
The war of the office
You what?
Startplats tilldelad
Rebecca Lanz, du har tilldelats en startplats i Vätternrundan 2015 med starttid 21:50.
För att din startplats ska bli giltig har du 5 dagar på dig att genomföra betalningen. Detta görs på Mina Sidor.
Vet inte vad jag tycker är värst. Att pappa inte har betalat at mig eller att jag faktiskt ska cykla trettio mil i Juni:-)
Helgen är väl kommen
B-Day Giiirl
Tillstand
Ville bara titta in och meddela att jag mar bättre idag. Eller iaf just nu. Jag tränade igar och umgicks med Helen, den finaste och klokaste vännen man kann ha. Det är skönt att kunna prata om sadan djupa saker, samtidigt som Helen har tendensen att göra det tragiska till nagonting roligt vilket jag uppskattar. Kom hem och körde lite positiv affirmering. Om det hjälper kann bara tiden utvisa. Men nagot maste jag försöka med. Det var det om det.
Vi hörs.
Du maste flytta pa dej
Jag öppnar mitt hjärta. Behöver ett forum att fa skriva av mig pa och bloggen är ju till för att skriva av sig pa. Det är en svar balans mellan att vara personlig och att vara FÖR personlig. Men det har varit ett par tuffa dagar och jag behöver fa skriva. Precis som jag känner.
Jag känner ju att de facto att jag skriver här, vittnar om en människa som har nagon slags självkänsla. Jag har haft dalig självkänsla i manga ar. Det är en känsla inom dig som är svar att beskriva. Att aldrig duga, att aldrig vara omtyckt, att inte räcka till. Att känna sig som en bluff. Det gar i vagor men min daliga självkänsla finns där. Alltid.
Med mitt nya jobb märker jag hur dalig självkänsla jag faktiskt har. Jag är osäker hela tiden, vilket gör att jag vissa ganger inte gör ett sa bra jobb som jag kanske skulle kunna. Det gör att jag fragar väldigt mycket och idag blev min arbetskollega irriterad för alla fragor. Samtidigt vagar jag inte säga ifran när nagonting inte passar och har svart att ta egna initiativ. Ett enkelt exempel är att jag skulle boka in en ny dag som jag och min arbetskollega kunde aka till Zürich pa. Jag kände mig helt handfallen. Det är liksom inte rocket science men jag kände mig ända sa fruktansvärt osäker (vi pratar alltsa om att skriva in en sak i agendan, som hon senare accepterar. No biggie).
Det är tungt just nu. Igar kom jag hem och ville bara dra nagot gammalt över mig. Men jag bestämde mig att ta fram min Mia Törnblom anteckningsbok. Som är luddig, orange, med ett ord av visdom varje dag och plats för att skriva mina egna anteckningar. Jag bestämde mig för att försöka mig pa lite positiv affirmation. Det skadar ju aldrig tänkte jag. Det blev bara negativa saker skrivna tyvärr. Det var som att pennan fick eget liv. Men jag kände att det var nödvändigt att skriva. Liksom skriv hur tillstandet är nu. För att sedan kanske bli bättre.
Det är en överväldigande och obekväm känsla. Att sakna självkänsla. Idag har jag haft graten i halsen hela morgonen och vissa kvällar har sadan stark angest att jag klättrar pa väggarna. Det känns som att jag letar i mörker. Efter nagon slags fast punkt och känsla som jag kan ta vara pa. Att bara fa känna att ”sahär känner jag och det har jag rätt till!” och att sedan fa känna ”det här är jag. Och det är okej”. Men jag vet inte vem jag är. Jag önskar att jag visste det men det gör jag inte.
Jag önskar sa gärna att jag kunde förmedla känslan inom mig. Och mest av allt önskar jag att allt bara blir bra. Jag vill sa gärna fundera ut vad som är fel. Rätta till. Veta vem jag är. Och kunna tänka pa annat.
Detta är ett bra exempel. Här sitter jag och skriver en blogg. För att jag har en sadan klump i halsen och en insida som gör uppror. Medans jag borde jobba. Fokusera pa det som är viktigt. Men här star jag och är ivägen för mig själv. Hela tiden.
Jag var bara tvungen att skriva av mig. Ryggsäcken känns tung just nu.